simonsundberg.blogg.se

Trettiofem dagar utan Mamma.
Två dagar sen vårt sista hejdå.
I fredags tog det första kapitlet av vårat nya liv slut. En fullsatt kyrka som ett intyg på Mammas obeskrivliga betydelse för denna värld tog ett gemensamt sista farväl. En kyrka fylld av smärta, sorg, tårar och uppskattning. En dag värd att minnas. En begravning värdig dig, Mamma.

 

I mitt liv kommer nästa kapitel innehålla väldigt mycket bearbetning. Jag har inte kommit speciellt långt på den punkten sen mitt senaste inlägg. Men det kändes väldigt bra att skriva, det gör det nu också.

Kanske är det så att nu när begravningen har ägt rum, och mycket av det praktiska kring Mammas död tagits hand om får jag en chans att slappna av?

 

Jag vet att jag en dag kommer kunna se annorlunda på saker och ting. Jag kommer en dag vara väldigt tacksam för de åren jag fick med Mamma. Jag kommer en dag kunna uppskatta alla de skratt vi delat, för allt hon lärt mig och för att jag fått fördelen att uppfostras av en kvinna som gjort mig till den jag är idag.

Men jag är inte där än. Jag är fortfarande långt därifrån.

 

Jag kan inte redan nu acceptera att dessa åren är vad vi fick ihop. Vi förtjänade ju fler.

Jag kan inte acceptera att se min familj så bruten som den är, så liten som den är.

Och jag kan aldrig acceptera att en så bra människa som Mamma, som var helt frisk fram till sin död, helt plötsligt bara är borta. 

 

Låt mig berätta för er exakt vem min Mamma var.

 

Så länge jag kan minnas har Mamma uppfostrat mig att behandla min omvärld som jag vill att min omvärld ska behandla mig. Hon har lärt mig hur viktigt det är att alltid sträcka ut en hjälpande hand till de som behöver det. Hon har lärt mig allt om respekt, jämnställdhet, ödmjukhet och rättvisa.

Mamma satte alltid mig, Johanna och Pappa i första hand. Hon var så otroligt mån om att vi skulle få leva precis det liv vi ville leva, hur orolig våra upplevelser för att ta oss dit än gjorde henne. Det viktigaste var att vi alla mådde bra, att alla våra drömmar uppfylls.
När jag som sextonåring ville tågluffa genom Europa fick jag hennes tillåtelse. När jag samma år flyttade till USA var även det okej. När jag bad om att få fortsätta spela basket fastän läkarna sagt att jag borde vila på grund av en allvarlig knäskada kunde hon inte heller denna gång säga nej.

Jag har fått göra så otroligt många saker som Mamma med största säkerhet hellre sett att jag avstått från. Allt för att göra mig glad.
Mamma var den mest osjälviska människan jag någonsin träffat.

 

Min Mamma förlorade ett barn, men hade fortfarande styrka kvar att rädda en hel familj.

 

Det är vem min Mamma var. Det är den människan som tagits ifrån oss.

 

Jag har sovit väldigt dåligt på senaste. Jag har ett huvud fyllt av tankar som gör det väldigt svårt att somna om nätterna.

Jag tänker så himla mycket på mitt liv. Jag ser tillbaka på det och kan inte hjälpa att känna mig uppgiven, frustrerad och ärligt talat ganska rädd.

Jag är inte rädd för att dö, men jag är rädd för döden. Mamma mådde ju bra kvällen innan hon dog. Elin likaså. Vad talar egentligen emot att något sånt här ska hända igen? Det verkar ju inte spela någon roll hur frisk man är.
Hur ska jag någonsin kunna slappna av när jag vet hur snabbt och oförberett livet kan vända igen?

När Elin dog trodde jag aldrig livet skulle kunna bli bra igen. Men det blev det. För lite över en månad sen kunde jag med gott samvete säga att jag levt ett väldigt bra liv, trots avsaknaden av en väldigt älskad syster.

Jag känner mig själv, och jag vet att jag kommer klara mig igenom det här också. Jag vet att jag kommer bli glad igen. Jag vet att jag är väldigt stark på det sättet. Jag vet att jag har människor omkring mig som kommer hjälpa mig varje steg längs denna mörka väg.

Jag vet allt det här. Men jag kan inte sluta tänka att när jag väl tagit mig till den punkten, när jag väl kämpat mig tillbaka, så kommer det bara var en tidsfråga innan jag dras ner igen. Det är en väldigt nedbrytande tanke såhär tidigt in på den långa resa jag har framför mig.

Att jag, Pappa eller Johanna kommer leva ett fulländat liv och dö en fridfull död kring barn och barnbarn känns helt otänkbart just nu. Det verkar ju inte funka så för oss. Hur sjukt är inte det för en tjugoettåring att tänka så egentligen?

 

Jag är rädd för att telefonen kommer ringa igen, jag är rädd för att väckas en tidig morgon på samma sätt som för en månad sen. Jag är rädd för att aldrig igen kunna känna att jag eller alla de människorna jag älskar faktiskt går säkra.

 

Jag, eller min familj, klarar inte av fler dödsfall. Det får vara nog nu.

 

Jag är väldigt rädd att den här bloggen ska få mig att låta som om jag vet bättre än andra, som om mina åsikter är fakta eller att jag har alla svaren. Så är det verkligen inte. Allt jag skriver här är mina egna känslor och hur jag ser på saker. Jag är också rädd för att mina ord får mig att framstå som unik i denna situationen, som om jag är den enda i världen som har det tufft. Jag vet verkligen att siffran på antalet människor som dagligen går igenom mer eller liknande det jag gör tyvärr är helt obegränsad.
Kanske är mycket av det jag skriver här baserat på alla de brinnande känslor jag har inom mig som kommer ut lite väl snabbt och ogenomtänkt här och nu. Men det är samtidigt poängen med allt det här. Att få ut så mycket som möjligt bara. Om ni inte håller med mig kring det jag skriver har jag full förståelse för det. Jag vet inte ens om jag i ett normalt tillstånd skulle skriva allt det jag skriver just nu. Men jag är inte riktigt i ett normalt tillstånd just nu.

 

Med det sagt skulle jag vilja avsluta detta inlägg med att uppmana alla som läser det här till några fåtal saker som jag tror vi alla kan behöva påminnas om ibland.

 

Om det är något jag lärt mig i detta liv, och om det är något jag är helt säker på, så är det att livet är kort och väldigt, väldigt oförutsägbart.

Snälla, snälla glöm aldrig det.

Det är så otroligt lätt att ta livet för givet. Det är så otroligt lätt att glömma vad som egentligen är viktigt.

Släpp alla de saker som i onödan får dig att må dåligt.

Var hellre storsint än långsint.

Missa aldrig en chans att umgås med alla de människor som får dig att må bra.

Och viktigast av allt. Glöm aldrig att orden "Jag älskar dig" aldrig kan sägas för många gånger.