Next time when I look in your eyes we'll have wings and we'll fly.
Direkt efter jobbet i fredags bilade jag genom natten ner till vårt sommarställe på Öland. Till mammas stuga som varit hela mina sommarlov under min uppväxt. Jag kände att det var dags att för första gången sen mamma dog verkligen få lite tid att bara fokusera på mig själv. Jag har känt länge att det är dags för mig att verkligen stanna upp ett tag och tänka igenom dessa helt sjuka månader som gått sen mamma dog. Livet har liksom gått vidare, det funkar ju så, och det är en bra sak. Men det är svårt att förneka att jag alltid har något i bakhuvudet. Även om det oftast är svårt att sätta ord på vad det egentligen är som befinner sig där bak. Ibland tänker jag att det är någon form av förvirring, en känsla av att jag inte borde må som jag gör just nu. Livet kanske inte borde gå vidare på det här sättet? Sen tänker jag steget längre och inser att mamma hade blivit otroligt arg på mig om jag resonerade så. Att jag och resten av familjen ska ta oss förbi vår sorg och leva ett bra liv är ju utan tvekan vad hon hade velat. Men känslan finns alltid där ändå. Vad man än gör. Därför är jag väldigt glad över att stanna upp ett tag nu. ta en paus från jobbet, från Uppsala, från den nya vardagen. Här är jag helt för mig själv, mitt ute på landet med mina tankar.Det känns bra att verkligen känna efter ett tag hur jag egentligen mår.
Vad jag nog mest insett sen jag kom hit är att det inte finns några mirakelkurer mot sånt här. Jag har länge tänkt att den här resan hit skulle vara direkt avgörande för mig, att jag skulle få chansen att få ut en massa känslor som jag kämpat mot så orimligt länge nu. Att det skulle göra saker bättre.
Och det har varit bra, verkligen. Men faktum är att det inte spelar nån större roll. Det kan vara hur skönt som helst att få en paus, att få ut känslor osv. Men i slutändan har jag insett att det enda som faktiskt på riktigt hjälper när man går igenom den sorg som så många fått gå igenom sen mamma dog är tid. Det kan låta simpelt och klyschigt men tid är verkligen det enda som hjälper. Bara den insikten känns som en seger i sig. Jag kan gråta, sakna och verkligen spy ut alla uppbyggda känslor. Det kan kännas väldigt skönt för stunden. Men någonstans måste jag komma ihåg att det faktiskt är väldigt färskt allt det här. Jag har ju inte riktigt lärt mig det här livet än. Det kommer inte finnas en enskild händelse, resa eller aktion som kommer få mig att känna mig återställd igen. Men den dagen kommer komma ändå.
Kanske sitter jag här på öland igen nästa sommar och tänker att jäklar vad tufft det var senast jag var här. Men vad mycket bättre allt är nu igen? Eller så dröjer det till sommaren efter det. Jag vet inte, men jag vet utan tvekan att den dagen kommer komma. Dagen jag kan ha en fantastiskt bra dag helt utan tankar på att allt i slutändan är jobbigt och fel och svårt.
För er som går igenom en sorg, vad den än handlar om, och får höra i försök att trösta att saker kommer bli bättre med tiden;
Jag vet hur frustrerande det är att höra, hur fånigt och ignorant det kan låta.
Men faktum är att iallafall enligt min erfarenhet, så stämmer verkligen det påståendet. Även om det kanske är det sista man vill höra, och man verkligen inte tror på det alls till en början. Allt som oftast är det faktiskt den enda lösningen.
Av någon anledning har jag på senaste tänkt väldigt mycket på händelserna morgonen då mamma dog. Det är som om jag med tiden lyckats komma ihåg hela händelseförloppet allt mer och mer. Det har varit ganska suddigt tidigare. Något jag antar är normalt efter ett sådant trauma.
Det kan komma lite närsom. En låt på radion, en scen i en film eller när jag städar på jobbet. Det spelar ingen riktig roll. Plötsligt kan jag nästan höra pappas skrik, se mammas ansikte och för en väldigt kort tid får jag tillbaka känslorna som gick genom min kropp den morgonen. Det är otroligt obehagligt.
Jag tänker mycket på stunden då mamma låg på vardagsrumsgolvet och jag och pappa turades om att utföra hjärt- och lungräddning på henne. Jag kommer aldrig någonsin glömma den känslan. Såhär i efterhand vet jag att mitt sätt att utföra HLR inte spelade någon roll, att det var påtok för sent och att hon varit död sen länge. Men jag visste inte det under tiden jag satt där, jag trodde hela tiden att om jag inte gör det här rätt nu så kommer mamma dö. Och jag hade ju ingen aning om hur man gjorde. Jag kände att jag hade mammas liv i mina händer. Den rädslan jag kände då är totalt oförklarlig. Och även om jag nu, som sagt, vet att min prestation där och då inte spelade någon roll i slutändan kommer jag aldrig komma över rädslan och desperationen jag kände när jag trodde att mitt agerande var skillnaden mellan mammas liv eller död.
Den rädslan, den ångesten och den desperationen kommer bli mitt bestående men. Det tillsammans med saknaden är de två känslor jag vet med mig aldrig kommer försvinna. Jag vet att jag kommer rysa och känna ångest varje gång jag tänker på hur jag verkligen gjorde mitt bästa men kände att det inte räckte till.
Men livet kommer, som sagt, bli bra igen. Det har jag aldrig tvivlat på. Jag hittar drivkraft varje dag genom min familj, mina vänner och att jag har så otroligt mycket att leva för.
Och jag tror att så länge jag har den inställningen har jag egentligen inget att oroa mig för. Det gäller nog bara att ha en jäkla massa tålamod just nu.