simonsundberg.blogg.se

 

Mycket har hänt i min sorg sen jag skrev här senast. Livet har börjat gå vidare. Jag, Pappa och Johanna har alla återgått till vardagen som den var när allt var som vanligt. Skillnaden är att inget känns som det gjorde förut.

 

För mig har jobbet blivit min flykt från allt jag känner. Jag tycker det är så otroligt skönt att vara där bakom kassan på filmstaden, sätta på autopiloten och bara fokusera på att göra mitt jobb.

Jag kan ärligt talat säga att jobbet är det enda stället jag klarar av att helt och hållet koppla bort allt det som är så jobbigt just nu. Där kan jag under några timmar släppa allt, verkligen allt. Jag har fantastiska kollegor som jag trivs väldigt bra med och som inte ställer mig massa frågor eller liknande, utan behandlar mig precis som de gjorde innan mamma dog.

Jag är så himla glad och tacksam över att ha så många att prata ut med just nu, men jag är också väldigt tacksam över att ha folk som jag faktiskt inte behöver säga ett ord om allt till. Det är en balansgång som passar mig väldigt bra just nu.

 

Jobbet har blivit min oas. My safe place. Jag tror att det beror på att det verkligen är det enda stället jag känner mig som mig själv på. Den jag var innan mamma dog. Och det är så himla skönt att känna att den Simon någonstans ändå finns kvar. För det kan vara väldigt lätt att glömma det ibland. Såfort jag stämplar ut och börjar cykla hemåt kommer allt tillbaka. När jag kliver innanför dörren efter ett arbetspass är det nästan som en påminnelse att: "Just det, allt är förjävligt just nu ju. Mamma är inte här längre."

 

Just nu går jag igenom den tuffaste perioden hittills bortsett från de allra första dagarna sen mamma dog. Detta är perioden jag har väntat på och som jag ändå är väldigt glad att den nu börjat komma.

Jag börjar äntligen känna. Jag börjar äntligen förstå att hon är borta, att hon inte en dag kommer kliva in genom dörren. Jag börjar förstå verkligheten, att detta inte bara är en enda mardröm som jag snart vaknar upp ifrån. Jag börjar förstå hur det verkligen är. Hur det verkligen kommer vara.

 

Jag är väldigt glad att alla dessa känslor börjar komma nu då jag funderat länge på varför jag har så otroligt svårt att känna det jag tycker att jag borde känna. Men med alla dessa känslor blir det samtidigt väldigt jobbigt. Jag tycker det är en väldigt mörk vardag just nu. Allt som brukade vara kul är inte det på samma sätt längre. Jag går igenom den perioden där inte ens de bästa sakerna i mitt liv känns bra. Kul är inte lika kul. Gott är inte lika gott, och ljust är inte lika ljust.

 

Och det är okej att det är så.

 

Jag frågar mig själv för ofta när jag ska börja må bättre. När jag ska känna mig glad igen. När jag ska sluta vara så himla arg och lättretlig som jag är just nu. När min motivation ska komma tillbaka. När jag ska sluta vara ledsen. När jag ska sluta vara konstant utmattad.

Sen kommer jag på att det gått två månader. Två jävla månader har gått sen dagen jag i vårt vardagsrum desperat försökte återuppliva min redan då döda mamma. Två månader sen ytterligare en familjemedlem slets ifrån oss. Två månader tillsammans med en förkrossad pappa och syster. Två månader av ansvar och desperata försök att inte min älskade pappa någonsin ska behöva känna sig ensam i vår nu så tomma lägenhet.

Två månader. Sett till allt som hänt är inte det lång tid alls.

 

Det är okej att det är som det är. Det är verkligen det. Jag har rätt till att må såhär just nu. 

Det kommer bli bättre en dag. Men just nu behöver det vara såhär.

 

Jag skulle vilja skriva några avslutande ord om vänskap. Jag vill försöka få er som läser det här just nu att förstå hur mycket alla era värmande ord och handlingar betyder för mig och min familj.

 

Jag är 21 år gammal. Mina närmsta vänner är mellan 20-22 år gamla. Det är förvisso en ganska vuxen ålder, men vi är ändå fortfarande ungdomar. Vi har inte samma livserfarenheter som äldre människor har och har heller inte sett lika mycket. Man kan inte förvänta sig att folk i våran ålder ska kunna hantera döden, sorgen eller veta exakt hur man ska hantera en situation som denna.

Jag har en vänkrets som övervinner alla dessa förväntningar. Vänner jag aldrig kommer kunna förklara för er på ett värdigt sätt. Sättet jag blivit omhändertagen på av dessa människor sen mammas död är helt obegripligt. Jag är så evigt tacksam för dessa människor. Hur de slöts upp som en grupp bakom mig och fick mig att känna mig säker och bekväm i en väldigt obekväm situation. Jag har fått prata ut, gråta, skratta och kramas med dessa vänner. De har verkligen gett mig allt jag behövt.

För mig är det så svårt att förstå att dom kan hantera det såhär bra. Det ska inte ens vara såhär, folk i vår ålder ska inte behöva kunna hantera döden så bra som mina vänner gör. Men jag är obegränsat tacksam över vilka superhjältar till vänner jag verkligen har i mitt liv.

Det är så otroligt många som hjälpt mig genom detta. För utöver min fantastiska närmsta krets är det även så otroligt många som skrivit och hört av sig på andra sätt. Folk jag kanske inte känner så bra eller pratar ofta med annars. Men det värmer så mycket. Även ni som skriver så otroligt fina kommentarer på inläggen i denna blogg, ni hjälper och motiverar så otroligt mycket mer än vad jag tror att ni förstår. Jag kan bara tala för mig själv, men jag vet även hur många som tar hand om Johanna och framförallt Pappa också. Och det är så fantastiskt skönt att veta det. Att dom inte heller är ensamma.

 

Jag vill vara väldigt försiktig med att nämna några namn här, utan väljer istället att bara säga såhär: Ni vet vilka ni är, ni fantastiska människor som bär mig genom detta.

Jag vill skicka en liten hälsning till er som är föräldrar till dessa fantastiska människor. Tror att även ni vet vilka ni är. Ni ska vara väldigt stolta över era barn. Dom räddar mig varje dag.