simonsundberg.blogg.se

Nu var det väldigt längesen jag skrev här. Jag tror jag kände där ett tag att varje inlägg jag skrev påminde lite väl mycket om det tidigare. Nu när jag reflekterar över den känslan tänker jag att det innebär att skrivandet gav mig precis vad jag behövde. Att sitta här och skriva ger mig en sällsynt chans att för några timmars tid verkligen bara sätta mig för mig själv och tänka på vad det egentligen är som händer. Hur jag egentligen mår. Det känns som nått som kanske borde göras oftare. För igår var det åtta månader sen mamma dog, och när jag sitter här och tänker efter, verkligen tänker på det som hänt - Hur långt har jag egentligen tagit mig?

Jag tror att jag för ett tag kände att allt gick över förväntan. Jag kom till en viss nivå tillbaka rätt snabbt ändå kände jag. Och det är jag rätt säker på att de omkring mig också kände. Nu när jag sitter här och det plötsligt är sommar ute, när vi till och med snart tagit oss igenom halva sommaren, känns det helt ofattbart hur lång tid det ändå har gått. Vad har jag gjort dessa månader egentligen? Hur upptagen har min hjärna försökt hålla sig?

Jag märkte aldrig riktigt att tiden gick. Det är som att jag aldrig riktigt märkte att snön kom, att den försvann, att våren påbörjades och att även sommaren till sist även tog sig hit.

Jag ser tillbaka på den här tiden och känner bara vilken otrolig dimma allt är. 

 

Jag har börjat tänka mycket på hur jag egentligen hanterat mammas död. Hur desperat jag varit för att försöka må bra igen. För att Pappa och Johanna ska må bra.  För att allt ska vara som vanligt. Det är egentligen bara här, i mina texter på bloggen som jag verkligen grävt upp mina djupaste, mörkaste och mest frustrerade känslor och låtit er ta del av dom. I min vanliga vardag har jag varit fast inställd på att det bästa är att gå tillbaka till mina vanliga vardagsrutiner så snabbt som möjligt.

Det är först nu, när jag de senaste dagarna fått lite tid att reflektera över saker och ting som jag inser att jag knappt kan minnas en enda sak från de senaste månaderna. Självklart minns jag de stora sakerna. Men min vardag, mitt helt vanliga liv de senaste åtta månaderna. Vad har jag gjort egentligen? Vart har jag varit?

 

Kanske mest av allt, vart har minnena av att ha en mamma att komma hem till tagit vägen? Vart är mitt vanliga liv, det innan mamma dog? Jag kan inte minnas det över huvud taget.

Det känns ju som om det alltid varit så här.

 

Det här är största anledningen till att jag sitter här och skriver igen ikväll, fyra månader efter mitt senaste inlägg. Jag har på senaste insett att jag kanske inte är sådär okej som jag länge försökte övertala mig själv om att jag är. Och det känns inte fövånande, det gör det verkligen inte. Det är ytterligare ett steg i allt det här.

Jag visste att sommaren skulle bli väldigt svår. Jag har länge tyckt att de ska bli väldigt jobbigt att göra allt för första gången utan mamma. Fira midsommar, åka till vårt sommarsälle, äta middagar på balkongen och bara rent allmänt uppleva en sommar utan mamma för första gången. Vi älskade ju sommaren.

Nu är större delen av min semester slut. Och det känns bra. Jag har avverkat de flesta saker nu som för första gången ska göras utan mamma. Och det har gått ganska bra. Men såhär i efterhand känner jag hur mycket det tär. Hur mycket det alltid tär just nu. Allt man gör känns lite tyngre. Det jobbiga är lite jobbigare, och det roligare är kanske inte lika kul som förr. Så är det ju, och det blir rätt mentalt nedbrytande efter ett tag att känna så.

 

Nej. Det är dags att stanna upp ett tag nu dagarna innan jag börjar jobba igen och verkligen känna efter ett tag. Nått jag kanske gjort för lite sen mamma gick bort. Jag ser det i mina tidigare inlägg här på bloggen, hur jag pratade om hur skönt det var att komma till jobbet och tänka bort allt. "Koppla på autopiloten ett tag". Och det är det ju, det är en viktig avlastning att få. Men det får inte bli mer av den förnekande varan än av den realistiska. Saker är inte bra. Allt är ju skitjobbigt. Inget har ju hänt fast det gått åtta månader. Jag känner att jag inte kommit någonvart.

Och det är helt okej.

 

Att komma över ett sånt trauma, att släppa minnesbilderna från den morgonen, kommer bli det mest långsiktiga målet någonsin. Det måste få ta den tid det tar.

 

Jag minns, om än något suddigt kring detaljerna, hur jag låg och pratade med mammas storebror Staffan samma dag, eller möjligtvis dagen efter mamma dog. Han frågade hur jag mådde och jag frågade hur han mådde. Jag minns inte vad jag svarade på det, eller exakt vad han svarade. Men jag minns att han sa att det känns som om världen plötsligt blivit så otroligt mycket tråkigare. Att en som bidragit till en så rolig vardag tagits ifrån oss.

En ganska så simpel mening egentligen, men som ändå slog så himla rätt.

 

Vet knappt en människa jag hade roligare med än dig mamma, världen är så himla tråkig utan dig.