simonsundberg.blogg.se

Jag tror inte det spelar någon roll vem man är. Hur stark man är. Någon gång når man en gräns för hur mycket man klarar av att hantera på en och samma gång. Jag tror det är en gräns som behövs, en brytpunkt liksom. Då när man inte riktigt orkar vara stark på samma sätt längre. Jag tror att man behöver få ut allt, nollställa sig själv, börja om. Samla nya krafter. Jag tror en brytpunkt känns förjävlig för tillfället, men att det är vad som krävs för att läkas i slutändan. Och det i sig känns motiverande för mig. Att jag mår sämre för att må bättre.

 

Jag känner att jag de senaste dagarna nått dit. Och det kanske inte är något så dåligt egentligen?

 

I tisdags hamnade jag återigen i en situation där jag kände att jag hade en annan människas liv i mina händer. Även om det var annorlunda på väldigt många sätt från senaste gången det hände. Av respekt för denna människa vill jag inte gå in på för mycket detaljer kring allt som hände, men jag tror många läst den korta artikeln i UNT och sett spridningen på facebook.
Jag kände inte mannen som låg avsvimmad i fyrisån, jag visste inte vad som hänt honom. Plötsligt låg han bara i mina armar. Total panik. Vad ska jag göra? Hur ska jag få upp honom? Är jag skillnaden mellan liv och död?

Hade inte mannen på andra sidan ån också hoppat i och hjälpt till hade det aldrig gått. Det var omöjligt att göra något på egen hand. Jag minns hur mycket mer hopp jag kände när jag inte var ensam i vattnet längre. Tack till dig.

 

Jag är väldigt stolt över mig själv för det jag gjorde. Jag skulle aldrig ändra på det. Däremot tror jag att man som människa hur duktig man än varit börjar ifrågasätta ifall man hade kunnat göra saker på ett bättre sätt? Om jag nu var skillnaden mellan liv och död så tror jag det är omöjligt att inte fundera på om jag kunde agerat snabbare och starkare än jag gjorde.

 

Men jag vet ju också hur osunt det är att tänka så. Det är ett dramatiskt och destruktivt skittänk som min hjärna lurar i mig. Jag vet ju själv att jag gjorde allt jag kunde, och att det är omöjligt att tänka logisk och perfekt i situationen jag var i.

 

Men det är två gånger på ett år nu. Två gånger jag trott att jag var skillnaden mellan liv och död. I mammas fall var jag inte det, den här gången vet jag faktiskt inte. Det sista jag hörde från polisen var att de fick liv i honom. Nu väntar jag varje sekund på att få höra mer.

 

Jag har sen i tisdags haft det otroligt svårt, och har nu tillslut valt att söka hjälp. Det har varit för mycket i år. Det har varit för tärande för mitt psyke allt som hänt.

Hade allt det här hänt med större mellanrum hade det kanske gått bättre att hantera, men det känns som att den ena situationen inte tagit slut innan nästa uppstått i år. Och det har blivit för mycket.

 

Jag brukar alltid prata om hur mycket jag verkligen tror på att söka hjälp. Att hjälp finns att få bara man vågar be om den. Och att det faktiskt hjälper att prata med en psykolog. Jag insåg häromdan att jag inte kan fortsätta prata så, fortsätta uppmana folk som mår dåligt att söka hjälp när jag själv inte vågat ta det steget.

Det är ju inte lätt att be om hjälp. Och jag har så ofta tänkt att jag har ju min familj och mina vänner att prata med, varför skulle inte det räcka liksom?

Vänner och familj hjälper obegränsat om man känner att man kan prata med dom, som jag gör, men man kan aldrig få för mycket hjälp när man mår dåligt. Tänk på det. Och tänk på hur skönt det kan vara att öppna sig totalt för någon man inte känner alls. En helt oberoende part.

 

Jag vill ställa in mig i ledet bland alla de som uppmuntrar att vi måste börja prata mycket mer öppet om psykisk ohälsa. Du och jag ska inte vara rädda för att be om hjälp. Vi ska inte skämmas för att berätta att vi mår dåligt för någon alls. Det är okej att må dåligt. Och det är okej att be om hjälp.

Kanske om vi som samhälle alla skulle kunna gå ihop och få folk att känna sig mer trygga att komma ut med sin psykiska ohälsa skulle inte den där pojken eller flickan som växer upp förvirrad kring varför han eller hon inte mår så bra utan att riktigt förstå vad det beror på känna nån rädsla för att prata om det. För att få hjälp. För att hjälpas i ett tidigt stadie.

Det behövs inte alltid en förklaring till psykisk ohälsa. Det måste vi veta om. Det måste vi ha förståelse för.

 

Men hjälpen finns. Någonstans finns den. Jag lovar.

 

Jag ser det som ett fantastiskt positivt steg att jag tillslut sökt hjälp, det här kanske är början till att slå tillbaka mot allt det här på riktigt?