simonsundberg.blogg.se

Vissa dagar känner jag att jag verkligen bara skulle behöva skriva av mig lite. Sen när jag väl sitter här, som nu, har jag ingen som helst aning om vad jag faktiskt vill skriva.

Jag känner ofta att jag har upprepat mig väldigt mycket i den här bloggen. Det ena inlägget är verkligen rätt likt det jag skrev innan, osv. Samtidigt kanske inte det är så konstigt när hela bloggen i princip endast handlar om en person. Ibland kanske saker behöver upprepas för att de ska kunnas ta in. Jag vet faktiskt inte.

 

Om bara några få veckor har det gått ett helt år sen allt det här började. För ett år sen fanns inte den här bloggen och allt vad den innebär. Vi hade ingen aning om mörkret som närmade sig med stormsteg.

Det är en helt otroligt obehaglig tanke, just att tänka hur jäkla snabbt allt gick.

Det har uppenbarligen varit det svåraste året i våra liv. Det har ständigt varit en såndär period där varje liten sak som gått fel blivit så otroligt mycket mer frustrerande än vad som är nödvändigt. Jag har ofta tänkt i banor som att "mamma har precis dött, måste den här skiten också hända nu? Räcker det inte redan?"

Det är ju egentligen helt ologiskt att tänka så. Självklart kommer inte en stor förlust utesluta att annat också kan gå fel. Men det blir, trots att jag själv inte alls är speciellt troende, som om man kollar upp och frågar någon högre makt varför inte allt bara kan gå bra när saker redan är så svåra.

Det jag alltid kommer tillbaka till är att det inte är så livet fungerar. När Elin dog tänkte jag att inget mer kan hända oss nu, vi har fått vårt. Men så funkar det ju inte.

 

Det senaste året har präglats av många saker. Det har varit så otroligt många intryck och känslor. Jag har varit så otroligt förvirrad. Jag må vara på god väg att bli vuxen, men någonstans är det ju ändå så att jag bara precis fyllt 22. Jag vet inte alltid hur jag bör hantera allt det här. Även om jag nu tyvärr byggt upp någon slags erfarenhet kring döden så förvirrar den mig otroligt mycket.

Skulle jag göra om hela den här processen och starta den med något slags facit i hand finns det saker jag skulle gjort annorlunda. Jag har känt mig konstig många gånger, gjort konstiga saker. Men samtidigt känner jag att det är okej, jag har ju inte riktigt varit mig själv.

 

Men vet ni vad det sjukaste av allt är?

Det här har faktiskt varit ett år där jag lyckats ha kul också. Jag har kunnat njuta, skratta och känna att saker faktiskt känns bra ett flertal gånger. Det är ju verkligen helt fantastiskt. Jag tror vi alla i familjen går igenom en stor depression kring mammas död. Det känns uppenbart att vi saknar henne varje sekund och mår väldigt dåligt över hur det kunde bli såhär. Det vet vi om, det vet ni om. Men det känns så jäkla viktigt att säga att saker faktiskt har varit bra i år också. Det känns viktigt att alla ni som läser det här som kanske går igenom liknande får höra det. Allt kan kännas skit, man kan må riktigt riktigt dåligt, men det går faktiskt att hitta stunder av glädje. Dom stunderna är så fruktansvärt viktiga. Utan dom hade jag ju aldrig klarat det här.

Att kunna sitta här och skriva så efter året som varit känns så stort.

 

Till er som går igenom liknande, eller bara känner er väldigt nere och trött på vardagen; fan, ge inte upp. Hitta dom där små ljuspunkterna och dra styrka från dom. Våga vara glad. Det är ju inte alltid helt lätt. Jag minns hur jag kände dåligt samvete de första gångerna jag skrattade efter mammas död. Som om jag inte hade rätt till att skratta just då. Idag känner jag att det är ett tankesätt som är så otroligt fel ute. Det kommer finnas så många jobbiga tillfällen. Tillfällen med gråt, ilska, ångest och trötthet. Det kommer vara vardagen helt plötsligt efter att något sånt här händer. Får man då ett tillfälle att för stunden bryta det mönstret, att slippa känna så bara för en kort stund, ta den chansen då. Må bra över det tillfället. Ta in känslan av att må bra igen, även om det bara handlar om en kort stund. Det är okej att må bra när man mår dåligt. Den insikten måste man kunna ha för att någonsin kunna gå mot att permanent må bättre.

 

För mig finns det två specifika tillfällen jag alltid kommer tänka tillbaka på som positiva aspekter när jag tänker på det här året.

Först och främst är det resan till Bali som den finaste gruppen människor i den här världen gick ihop och betalade åt mig. Det var samma kväll som begravningen var och som rör mig till tårar varje gång jag tänker på. Det hade varit en så otroligt svår dag. Att se mammas kista och all sorg omkring den. Det kanske var en av de absolut värsta dagarna sen det här hände. Senare den kvällen träffade jag alla mina vänner och bara satt och lyssnade på allt dom pratade om. Vardagliga saker. Gamla minnen. Roliga minnen. Jag minns hur jag kände mig så otroligt trygg för första gången sen mammas död den kvällen. Plötsligt blev dagen så fin på nått sätt. Hur dessa människor bara slöt upp bakom mig. Jag har nog aldrig någonsin känt att jag haft sån backup förut. Det var första gången jag tänkte att allt nog en dag faktiskt kommer bli okej igen. En tanke som var så otroligt långt borta timmarna innan när jag stod framför mammas kista och sa hej då.

Den kvällen avslutades med att jag fick ett kuvert påskrivet av alla i rummet och några namn till. Där i låg en otroligt stor summa pengar som dom tillsammans med sina familjer samlat ihop till mig för att jag skulle få komma bort från allt ett tag.

Det slutade med en tre veckors lång resa till Bali i april. Tre veckor av ren och skär glädje och ett återfunnet hopp om livet. Jag fick tillbaka så otroligt mycket styrka dom veckorna. Jag var ju plötsligt glad igen. Det gick ju faktiskt att vara det. När jag väl var tillbaka i uppsala var jag tillbaka med helt ny styrka att fortsätta processen som jag valde att pausa under mina veckor på Bali.

Ni som gjorde det här för mig. Ni som var med hemma hos Leo den kvällen, och ni som var med och gav mig dom pengarna. Ni kommer aldrig förstå vad ni har gjort för mig. Ni kommer verkligen aldrig förstå det. Men till er och era fantastiska familjer. Tack. Ni räddade verkligen mitt liv. Jag hade aldrig orkat på samma sätt utan den resan eller utan erat stöd. Snälla ta åt er av det.

 

Det andra tillfället är det största som någonsin hänt. Det bästa som någonsin hänt. Min fina fina syster Johanna och hennes Magnus fick för två och en halv vecka sen barn. En lite flicka, en liten Nora.

Det är nästan omöjligt att beskriva allt som är så fantastiskt kring denna lilla tjej. Betydelsen hon har för oss. Men om jag ska ge det ett försök skulle jag säga såhär; Vi har förlorat två älskade människor i vår familj. Vi är så få kvar. Vi har haft svårt med att hitta motivation i vardagen. Vi har fokuserat så mycket på döden, sorgen och saknaden. Det har varit så jävla svårt.
Sen plötsligt kom du. En sådan tydlig symbol för förändring. Det är dags nu liksom. Det var det första jag kände när jag hörde att du äntligen kommit till jorden. Vi måste börja ta tag i våra liv, vi måste hitta tillbaka mer än vad vi gjort. Nora ger oss den chansen. Hon ger så jävla mycket hopp.

Nu får vi plötsligt fokusera på livet. Ett nytt liv. En ny tjej när vi förlorat två fantastiska kvinnor. Hon kommer in i vår familj som den enda som inte har en tanke på mörker, på döden, på allt det jobbiga. Och det är så fantastskt. Vi kommer behöva lite nytänk här hos oss.

 

Som jag tidigare skrev så har detta varit det absolut värsta året i mitt liv. Det går inte att komma runt. Men även med det sagt så har det verkligen funnits många bra tillfällen också. Och jag tycker det är så fantastiskt att det kan vara så. Att man kan ta med sig positiva minnen från ett sånt här år. 

Till er som känner igen den här sorgen, till er vars sår kanske är färskare än vad mina är. Vägra ge upp, kämpa på bara. Så hoppas jag innerligt att ni en dag, precis som jag, inser att det i den här stundtals hemska och vidriga världen fortfarande finns väldigt mycket att vara tacksam över.