simonsundberg.blogg.se

Det är några månader sen jag skrev här sist nu. Min tanke var att under min resa i Sydamerika lägga den här bloggen åt sidan och skriva lite i resbloggen igen. Den jag skrev i under min och Adrians resa genom Asien för två år sen. Men det blev aldrig riktigt samma sak med den bloggen i Sydamerika. Jag startade mest den bloggen för att våra familjer skulle kunna följa oss på våra äventyr ute i världen.

Jag vet att det var det första Mamma gjorde varje arbetsdag, att klicka sig fram till bloggen för att se om jag lagt upp något nytt. Hade jag inte det fick jag oftast efter några dagar ett mail från Mamma som inte än hittat fram till Facebook.

 

"Varför lägger du inte upp något på bloggen? Jag väntar otåligt. Stor Kram från din något oroliga Mamma"

 

Det mailet kom säkert tio gånger under min tre månaders långa resa. Det var sån hon var. Det är väl sån man är som förälder. Troligtvis blir man väl också lite extra orolig efter att redan ha förlorat ett barn.

När jag väl la upp ett inlägg kommenterade hon nästa varje gång, och när bloggen sammanfattades med ett sista inlägg för den gången låg Mamma och Adrians Mamma på en delad första plats över de personer som kommenterat flest inlägg. Det var fint. Det är uppenbarligen något speciellt med en Mammas kärlek.

 

Men när jag i Sydamerika loggade in på den bloggen igen för första gången sen jag stängde ner den två år tidigare och möttes av den statistiken blev det lite sorgligt. Jag visste att Mamma inte skulle kommentera den här gången, att hon inte skulle tjata på mig om att börja skriva igen snart. Det var skrämmande tydligt hur borta hon var, och därför orkade jag knappt uppdatera den bloggen under våra månader på andra sidan jorden. 

 

Sydamerika var helt fantastiskt. Det var tre månader som efter en så kaotisk och lång period äntligen lugnade ner allt. Det gav mig tid att verkligen enbart fokusera på mig själv. Jag hade inte dåligt samvete över att må bra, utan kände snarare hur mycket jag förtjänade det. Något jag dagarna innan resan var lite orolig över. Kommer jag klara av att lämna min familj efter allt det här? Vill jag verkligen lämna Nora så länge så tidigt i hennes liv? Ska Pappa och Johanna behöva greppa tag i allt smärtsamt med att rensa bort Mammas ägodelar inför flytten själva? Är inte det en avslutande process som jag borde vara med på?

 

Jag hade rätt mycket ångest över allt det ett tag där. Men dom frågorna löste sig på egen hand när jag åkte iväg och så tydligt märkte hur otroligt bra jag plötsligt mådde. Vad jag trodde var bra i Uppsala blev dubbelt så bra helt plötsligt. Det var dags liksom. Det var dags för en paus på riktigt, och det var dags för mig att fokusera på mig istället för endast på min familj.

För faktum är att hur mycket man än måste ta sig igenom en sån här förlust som familj, som en stark enhet som hjälper varandra, så måste man någon gång ta sig ann sig själv också. Lösa sin egen sorg.

Det känner jag att jag verkligen gjort nu. Sydamerika var precs vad jag behövde i precis rätt tidpunkt.

 

Det handlade inte om att fly den här gången. Det är okej att fly. Typ som jag gjorde till Bali månader efter att Mamma gick bort och allt fortfarande var så nytt. Då åkte jag iväg med en fast inställning att för första gången på månader bara ha kul, för jag visste att när jag kom hem väntade mörkret på mig där innanför dörren. Så jag flydde iväg några veckor, och det var helt fantastiskt.

Den här gången var det otroligt annorlunda. Jag var tillbaka på benen och mådde bra. Men jag stod och trampade, grubblade och undrade. Frågorna kring våra nya liv var så många, och livet stod still i något slags mellanting. Så jag valde att åka iväg, och bara äntligen sluta oroa mig så mycket. Det var bra. Och det är något jag rekomenderar alla som tycker om att resa att göra. Dessa två resorna hjälpte mig verkligen så mycket. En miljöförändring och en ärlig chans att inte vara så ansvarstagande hela tiden.

 

Vad som hänt nu, och vad som är anledningen till att jag kände för att sätta mig ner och skriva igen idag är för att jag känner att jag nu, snart två år efter Mammas död på riktigt har börjat acceptera livet som det är idag.

Så länge har jag varit så arg, så besviken och så undrandes kring varför det är såhär. Varför det blev som det blev. Jag har sett på alla familjer omkring mig, sett kompisars uppdateringar från stora familjemiddagar och känt en sån svartsjuka till att våra familj på fem personer inte finns kvar idag. En sån ilska och oförstånd.

Nu känner jag inte så längre.

 

För snart ett år sen föddes Nora. Vårat älskade lilla mirakel som konkurerade ut så mycket av mörkret. Hon som kommer va så helig för vår familj förevigt på grund av vad hon bidrog med när hon kom till världen. Den dagen blev Johanna, Magnus och Nora en egen liten familj. En familj som jag vet kommer växa de kommande åren. Min underbara syster påbörjade en likadan familj på egen hand som den som hon, jag, Elin, Mamma och Pappa en gång bestod av.

Plötsligt hade hon sin familj att fokusera på. Hon och Magnus började forma familjen som jag vet kommer bli minst lika fantastisk som vi var. Och jag kan inte med ord beskriva hur fantastiskt det är. Min fina syster som jag känt en sån oro för efter Mamma. Dom som stod varandra så nära. Jag vet hur illa det kunde blivit för Johanna om inte saker gått så bra som de faktiskt gått efter Mammas död. 

Det var det absolut bästa som kunde hända. Att Johanna tog den vägen. Att hennes nya liv efter Mammas död gick åt det hållet.

 

Sen har vi Pappa. Fina, fantastiska, underbara Pappa. Han har också hittat sitt nya liv på sitt håll. Han har gjort precis det som jag så länge var så orolig för inte skulle hända. Min största rädlsa efter att Mamma dog var att Pappa skulle känna sig ensam. Jag ville hålla honom sällskap så ofta jag bara kunde då tanken på honom ensam i vår stora lägenhet var så otroligt nedbrytande och sorglig. Idag har pappa, likt Johanna, hittat sitt nya liv. Och det unnar jag honom så mycket. Han är inte längre ensam, och det värmer mig så mycket att veta att han är glad igen. Han vill så mycket, och han är så bra.

 

Det är där vi står idag. Johanna med sitt nya liv, och Pappa med sitt. För mig försöker jag fortfarande lista ut vad nästa steg i mitt liv är. Men vem gör inte det i min ålder egentligen?

 

Vi är fortfarande en stor del av varandras liv. Med det är inte längre vårat liv. Det är tre olika liv idag. Det är inte som det var när Mamma fanns, eller på tiden när Elin var med. Vi är inte längre en enhet på samma sätt. Traditioner från förr kommer inte längre vara samma sak. Högtider kommer inte alltid spenderas tillsammans som familj längre. Pappa har sitt, Johanna sitt, och jag mitt. Vi kan inte längre försöka återskapa vad som var. Vi kan inte fortsätta försöka vara precis som vi var när Mamma och Elin fanns med. För vi är inte den familjen längre. Vi är nya människor alla tre av oss, och vi måste försöka hitta nått nytt. Julafton, nyårsafton, midsommarafton och sommarledigheten kommer inte längre vara vad den en gång var. Det är bara så. Vi lever nya liv och vi kan inte konstant försöka hitta tillbaka till våra gamla. Det går inte. Men att det är så behöver inte vara sorgligt. Det behöver inte betyda att dessa högtider inte kan bli fantastiska igen. För det är jag säker på att de kommer bli. Vi är fortfarande fantastiska, vi älskar fortfarande varandra. Men vi kan inte låtsas som om att det någonsin kommer kännas likadant när vi varje gång har två tomma stolar vid matbordet.

 

Våran familj finns kvar, den är bara inte vad den en gång var. 

Det funkar inte så. Och vet ni vad? Det känns okej. Jag kan verkligen acceptera det nu.

 

Ja, det kan låta sorgligt. Att den en gång så otroligt tighta familjen Sundberg idag inte är vad den en gång var. Att vi inte längre finns som vi en gång fanns. Så kan man se på det, och så har jag sett på det så länge. Det tog mig så otroligt lång tid att acceptera att det blev såhär. Sen åkte jag till Sydamerika och började tänka efter lite.

 

Är det inte mer logiskt att tänka hur fantastiskt det är att Johanna mår så bra idag igen? Att hon nu påbörjat att skapa sin egen familj. Att hon nu kommer få dela ut den lärdom vi tillsammans växt upp och lärt oss av våra föräldrar? Att hon nu får det som inte riktigt finns kvar i vår familj längre? Det är ju helt underbart.

 

Och är det inte lika fantastiskt att Pappa varit stark och modig nog att gå sin väg, att inte låta livet trycka ner honom efter allt han förlorat? Han står ju kvar på två ben, lika rolig och varm som han alltid varit?

 

Johanna behöver gå sin väg. Pappa behöver gå sin. Jag behöver gå min. Det är vad som behöver hända. Och det betyder inte att vi inte alltid kommer älska varandra.

Saker är som dom är. Elin finns inte längre. Mamma finns inte längre. Livet vi levde finns inte längre. Punkt.

Antingen låter vi det trycka ner oss föralltid, eller så ser vi till att ta oss upp igen. Vi har alla valt det senare, och jag är så stolt över det.

 

Jag saknar oss, det kommer jag alltid göra. Jag saknar våra familjemiddagar. Jag saknar våra högtider. Jag saknar mammas orolig mail och sms. Jag saknar hennes tjat på mig och Pappa när vi körde för snabbt i bilen, när hon tyckte jag kunde hjälpa till hemma mera, när hon tyckte att jag var dålig på att ta kritik. Och jag saknar vår vänskap, våra skratt och våra tårar. Jag saknar hennes ledaregenskaper, hennes trygghet och hennes styrka. Men saknaden kan jag ta. Den kan jag acceptera.

 

För första gången sen allt det här började accepterar jag verkligen hur våra liv ser ut idag. Med tanke på allt som hänt så tycker jag verkligen våra liv utvecklat sig på det absolut bästa sätt de kunde ha gjort. Vi är okej. Vi mår bra.

 

Är det något jag lärt mig efter allt det här är det att inget kan knäcka mig. Livet kommer bli skitbra. Det är jag säker på.