simonsundberg.blogg.se

Tänk att jag fortfarande använder mig av den här bloggen. Tänk att det gått 25 månader sen Mamma gick bort, och att jag fortfarande känner ett behov av att sätta mig ner och skriva om henne. Att jag fortfarande lägger ut bilder på instagram och nämner henne på twitter.

Jag funderar ibland på vad den exakta anledningen till det är. Förutom den uppenbara saknaden då. Det har ju gått två år och jag har redan skrivit så otroligt många fler inlägg än vad jag någonsin trodde jag skulle göra. Vad kan det ens finnas kvar att säga?

Men jag brukade ju träffa henne nästan varje dag i över tjugo års tid. I tjugo år var hon ju klippan jag alltid hade att vända mig till. Som hela familjen vände sig till. Hon man delade så himla många olika känslor med. När jag tänker tillbaka på alla stunder vi delat känns det plötsligt omöjligt att någonsin kunna skriva nog med inlägg i den här bloggen för att det ska räcka till. Jag är ju fortfarande i så många situationer så lost utan henne liksom. 

 

Sen kollar jag mig runt i vardagen också. Jag ser mina vänner umgås med deras mammor, jag ser bilder som läggs upp och all kvalitetstid som spenderas. Och jag blir så avundsjuk.

Jag har varit på tre bröllop sen Mamma gick bort. På alla tre har jag sett mammorna till de som gifter sig omfamna sina barn med tårar i ögonen. Med lycka, med stolthet. Där, där har ni den mest svidande synen i världen. Jag vet hur mycket Mamma hade velat se mig gifta sig. Se Johanna gifta sig. Jag vet att hon hade varit så stolt. Att hon hade velat träffa sina framtida barnbarn, och att hon hade varit världens bästa farmor/mormor.

Men det kommer ju inte hända nu. Jag är rätt van vid den tanken när det kommer till det mesta. Så mycket har all den här tiden ändå gett mig. Jag accepterar det, för det är verkligheten jag lever i. För jag har inget val. Det finns inget annat. Jag har lärt mig att det bara är så det.

Men det tar inte bort den svidande känslan. Det kommer aldrig sluta kännas orättvist. Det spelar ingen roll att jag är 23 år gammal nu, och uppenbarligen klarar mig bra på egen hand. Det är fel att det blev som det blev. Mamma skulle fått vara med på de stora tillfällena i våra liv. Hon skulle fått träffa Nora. Hon skulle levt längre.

 

Frustrationen över vissa av dom här sakerna och orättvisan är sånt jag tänker att man aldrig kommer över när någon dör. Speciellt eftersom man kommer leva resten av livet utan en förklaring på varför det blev som det blev. Varför det hände oss. Varför det hände oss två gånger.

Men det är okej. Jag lever inte mitt liv frustrerat, argsint, långsint eller bittert. Jag har vissa av dom tillstånden någonstans i bakhuvudet, och vissa kvällar, typ som den här, så kryper dom fram.

Men det är okej det med. 

 

Snart lämnar jag Uppsala då jag kommit in på plugg i Umeå. Uppsala. Staden där allt hänt. Staden där allt jag konstant skriver om på den här bloggen utspelat sig.

Så länge har jag velat starta om på nytt någon annastans. Idag känns det mer motigt än någonsin, tanken på att lämna denna fantastiska stad. Tanken på alla jag lämnar bakom mig.

Jag minns inlägget jag skrev om känslan att lämna vår förra lägenhet bakom oss. Allt vi som familj gått igenom där tillsammans. Mammas lägenhet.

Nu ska jag lämna hela staden hon uppfostrade mig i bakom mig. Det är såklart annorlunda än att flytta till en ny lägenhet. Uppsala ligger kvar, och jag kan åka hit och besöka alla här så ofta jag bara vill. Men det är bland det sista jag har kvar från mitt gamla liv, mitt liv med Mamma. Staden hon växte upp i, staden jag växte upp i. En av få kvarvarande fysiska gemensamma faktorer vi delar idag, även fast hon inte finns kvar.

Det må bara vara temporärt. Det här är inte slutet på mitt liv i Uppsala. Men faktum är att det känns som det absolut sista kapitlet innan jag avslutar mitt gamla liv. Livet innan hon dog. Klivet ifrån uppsala, och in staden som förhoppningsvis ska lägga grunden för min framtid.

Det är inte mycket kvar nu, från det hon visste om. Från den Simon som fanns när hon dog. För let's face it, den morgonen, när det livet avslutades, påbörjades även slutet på våra liv som vi brukade leva. Idag, ikväll, känns det som om den cirkeln i princip slutits.

 

Och det låter dramatiskt, men jag menar det inte ens så.

 

Mitt nya liv är fantastiskt. Det är inte vad jag trodde det skulle vara. Men förändring behöver ju som bekant inte vara dåligt, det är bara nytt och ovant. Till en början kanske skrämmande.

Jag känner inte som jag gjorde förut, att jag måste härifrån. Att jag måste fly. Uppsala är bra igen, mitt liv här är så fint just nu att det gör otroligt ont att lämna. Av många anledningar.

 

Det som känns bra med att lämna på det här sättet är att jag lämnar när jag lyckats ta tillbaka staden igen. Jag vill inte lämna en stad jag tidigare alltid älskat för att jag behöver fly. Jag vill inte lämna i sorg över en förlorad Mamma och syster. Jag vill inte förknippa Uppsala med deras död. Jag vill komma tillbaka på besök och minnas tiden dom var vid liv. Jag vill komma ihåg alla minnen vi delar här. Jag vill att det ska göra lite ont, det betyder ju bara att kärleken är tillbaka, och att jag har så många människor här jag inte vill lämna. För shit vad jag älskar er. Ni som varit med länge, och ni som kommit in på senare tid. Det ska göra ont att lämna er efter allt ni gjort för mig.

 

Det är en fin stad. Det är ett fint liv. Jag kommer sakna det. Och jag kommer sakna er. 

 

I en tid i mitt liv där allt snurrar i mitt huvud och där vi i familjen lyckats gå vidare kommer jag fortsätta skriva om dig Mamma. Jag kommer fortsätta lägga upp bilder och historier på sociala medier. Jag kommer fortsätt prata om dig, även fast det gått över två år, för faktum är att det är det är det närmsta jag kan komma på för att hålla dig vid liv fortarande.

 

Jag saknar dig.