A symbol for change.
Det var något så häftigt med nyår i år. Det var ett så tydligt avslut på ännu ett kapitel i hela den här röran.
Mamma dog med lite över en månad kvar av 2014. Men det var ju ändå så att 2015 blev året som symboliserade hennes död. Som jag skrev för en vecka sen var det ju då allt skulle börja. Den första chocken hade lagt sig, det praktiska började ta slut och lämnade det faktiska kvar att ta tag i. Den stora biten.
Det här visste vi ju. Så när klockan slog midnatt och 2015 var här fanns det inget större hopp för det året. Det var påtok för tidigt för att ens hoppas på någon form av omstart, nystart, eller vad som helst egentligen. Det var snarare en rädsla och en fruktan. Och det var så sjukt tungt då jag likt alla andra alltid hoppas mycket på ännu ett nytt år. Det har jag alltid gjort. Nu jäklar liksom.
Men så var det inte för ett år sen. Då kunde vi se fram emot troligtvis det svåraste året i våra liv. Och precis så blev det ju.
För fem dagar sen vid midnatt tog det äntligen slut. Det året vi fruktade så mycket. Och jag stod där, i vasaparken här i Uppsala omringad av ett stort gäng kompisar, varav några av de som betytt så obeskrivligt mycket för mig genom allt det här. Det var verkligen stort när klockan slog, raketerna small och jag bara kunde omfamna dessa människor. Tacka dom. Och plötsligt kunde jag se fram emot ett nytt år. Plötsligt var den där känslan tillbaka, starkare än någonsin. Nu jäklar liksom.
Det är rätt konstigt egentligen. Jag menar, ett nytt år är ju egentligen mest något symboliskt?
Jag var samma person innan tolvslaget som jag var efter. Mitt liv såg exakt likadant ut då som det gör nu. Mina känslor kring allt det här är precis som de var innan. Jag har inte kommit längre för att det plötsligt står en sexa där istället för en femma. Ändå var det så sjukt viktigt på nått sätt att året tog slut?
Vad det beror på vet jag inte. Men det känns rätt betryggande på något sätt. Att något helt symboliskt kan vara så motiverande i en tid där jag haft enormt svårt att hitta just den typen av motivation.
Det var som en timer. Som när man sover. Man sover tills klockan ringer, sen är det dags att ta sig upp.
2015 var förinställt på att vara mörkt och jävligt. Men sen när 2016 började var det dags att vakna.
Och det gör jag så gärna för en gångs skull.
Det var helt galet motiverande för mig. Och det var en chans att tacka dessa fantastiska människor för att dom varit några av de få ljuspunkterna det senaste året. Det var fint, och jag kände sån sjuk glädje över att fira in året på ett sånt sätt. Några saknades där, men jag vill tro att dessa människor vet precis hur jag känner för dom. För vad de gjort för mig.
En av de svåraste sakerna för mig när jag skriver här är att skriva på ett sätt som inte låter som om jag kan allt om döden. Jag är otroligt rädd för att framstå som om jag kan mer än andra om det här ämnet. Döden. För det gör jag inte. Det finns inte mycket fakta kring hur man ska hantera sånt här. Jag tror mest det finns åsikter, och dom kan ju gå åt vilket håll som helst. Alla hanterar trauman på olika sätt. Så jag hoppas det är tydligt att det jag skriver är hur jag själv ser på hanteringen. Vad jag tycker är rätt. Vad jag tycker bör göras. Om det sen skiljer sig från vad nån annan tycker har jag full förståelse för det.
Men när det kommer till just vänskap känner jag att jag med risk för att få mina åsikter att låta som fakta måste säga hur viktigt det är med stöd efter något sånt här.
Till er med vänner eller bekanta som går igenom trauman.
Snälla backa inte. Snälla blunda inte. Vänta inte på att någon annan ska göra det som krävs. Risken då blir att någon aldrig steppar upp.
Mina vänner har varit obeskrivliga, och jag tänker aldrig ta det för givet. Jag vet vilken helt otrolig tur jag haft där. Tur som inte andra har. Tur som troligtvis otroligt få andra har.
Jag har haft ett helt team som burit mig på sina ryggar. Som ringt, smsat och konstant visat sitt stöd. Som alltid erbjudit en flykt från verkligheten men som samtidigt aldrig glömt att den fortfarande finns där.
Jag har haft ett helt team som burit mig på sina ryggar. Som ringt, smsat och konstant visat sitt stöd. Som alltid erbjudit en flykt från verkligheten men som samtidigt aldrig glömt att den fortfarande finns där.
Jag tror alla kan ta lärdom från mina vänner. Dom har lärt mig helt otroligt mycket. Om någon vän till mig i framtiden råkar ut för liknande tänker jag använda deras mall för att veta hur jag ska bete mig.
För det är ju svårt. Det är svårt med döden. Det är omöjligt att veta vad man ska säga. Jag själv har ingen aning och tänker inte sitta här och skriva hur man bör agera. För det är återigen en bedömningsfråga, och det finns inga rätt eller fel där.
Men agera. Gör nått. Vad som helst.
För mig var i slutändan mina nära och kära de som gav mig allra störst vilja att finnas kvar när hjärnan försökte säga annat. Dom som gav mig så obegränsat många anledningar till att ta mig tillbaka. Till att slå den här skiten.
Kanske är just du den person för någon annan?
Kanske måste du bara få den personen att förstå det först?
Det är läskigt. Det tänker jag inte säga emot. Men det är värt att trotsa den rädslan. Tro mig.
Jag tror på 2016. Självklart kommer det inte vara helt lätt. Det finns givetvis mycket kvar att jobba på. Men faktum är att idag, såhär över ett år efter mammas bortgång är det mest saknaden kvar. Iallafall till absolut störst del. Alla resterande känslor kring hennes död har jag fått lära mig acceptera.
Och saknaden?
Den kommer ju alltid finnas där. Varje dag. Men den går ju att leva med. Den kan jag hantera. Den vill jag ha i mitt liv.
Det är, som jag skrivit tidigare, dags att ta tag i den här skiten nu. Jag har slut på ursäkter.
Om jag gick in i 2015 med vetskapen om att det skulle bli ett tufft jäkla år går jag in i 2016 med vetskapen om att det i princip (ta i trä) bara kan bli ett bättre år.
Hur ofta kan man vara så säker på en sån sak vid nyår egentligen?
Ett nytt år. Ett nytt liv.
My major comeback.
Bring it.
