simonsundberg.blogg.se

Jag minns natten jag skrev mitt första inlägg i den här bloggen. Då när allt var som absolut värst och jag bara spydde ut mina känslor i mina mörka textrader. Då när man inte kunde se hur allt det här någonsin skulle kunna lösa sig på ett bra sätt. När man inte kunde förstå hur livet skulle gå vidare.

Jag minns hur responsen blev större än jag någonsin hade kunnat tro och hur folk hörde av sig från alla håll och kanter och erbjöd sitt stöd och delade med sig av sina egna historier. Jag minns hur mycket det betydde, och hur mycket motivation det gav mig att fortsätta skriva.
Det har alltid varit lite läskigt varje gång jag delar mina inlägg på facebook, kanske framförallt för att jag har full förståelse för de personerna som endast tycker det är konstigt att jag skriver om allt det här. Som endast ser mina inlägg som försök att fiska sympati utifrån. Jag har förståelse för de som tycker så. Men för mig har den här bloggen varit så fantastiskt viktig. Och även om jag inte skriver här så speciellt ofta, så ger det mig otroligt mycket varje gång jag faktiskt tar mig tiden att skriva ett inlägg.

Jag tycker om att skriva, det har jag alltid gjort. Men jag har aldrig riktigt vetat vad jag ska skriva om. Vilket ämne är det logiskt att sätta sig ner och skriva om bara sådär? Vart skulle jag ens skriva det? Vilket ämne kan jag ens tillräckligt om för att förmedla mina åsikter kring? Jag har ju aldrig varit personen som sitter på överdrivna mängder kunskap eller fakta.
Sen hände allt det här. Elin dog först, sen Mamma, och jag visste inte hur jag skulle göra för att uttrycka mig. Men jag insåg hur många tankar jag hade kring allt. Jag insåg hur mycket jag faktiskt visste om just det här otroligt skrämmande ämnet. Döden.
Plötsligt kändes det så logiskt. Självklart ska jag skriva om det. Det här är ju faktiskt något jag har ovanligt mycket kunskap och förståelse för i jämförelse med många andra. Jag har ju gått igenom processen att förlora en familjemedlem två gånger nu. Jag vet ju hur det kommer kännas, och vilka stegen är. Iallafall på ett personligt plan, för självklart reagerar alla otroligt olika. Men generellt sätt handlar ju allt om en förlust, och det kan jag mycket om. Mer än jag skulle önska.

 

Min tanke var att hjälpa mig själv att få ut känslor som jag hade svårt att komma åt till en början. Att få klumpen i magen att försvinna. Jag är även rätt säker på att jag skrev för att inse att det som hänt faktiskt hänt på riktigt. För att få mig att förstå att allt det här inte bara var en hemsk mardröm. För att första att Mamma är borta, och att jag inte kommer vakna upp snart. Det var så obeskrivligt svårt att inse det till en början. Hur kunde hon också dö, hon som var lika frisk som Elin? Hur kunde båda dö bara sådär, från en dag till en annan?

Jag var helt säker på att hon snart skulle komma in genom dörren, och att allt skulle vara som vanligt.

Att skriva om dom känslorna, om det obeskrivliga och oförklarliga fick mig sakta men säkert att inse vad som faktiskt hade hänt. Att det var så det var, och att det var dags att anpassa sig efter det.

 

Jag har skrivit det flera gånger förut. Men det har verkligen hjälpt mig att skriva. Inte minst när så många av er som läser hör av er efteråt med stöttande ord, eller för att dela med er av era historier. Det är alltid knäckande att höra hur många människor som får gå igenom så fruktansvärda upplevelser, men det betyder mycket att ni delar med er av dom. Det är alltid extra fint när någon jag aldrig pratat med förut eller som bor på en helt annan plats i Sverige hör av sig och berättar sina historier. Det finns så många av oss där ute. Vi som går eller har gått igenom förluster, sorger, depressioner eller saknad.
Vi lever i ett samhälle som präglas av att tysta ner det. Där man inte förväntas prata högt om sina problem. 
Gör mig en tjänst. Låt dig inte präglas av det. Stå rakryggad. Berätta för världen exakt det du känner, om det är vad du vill. Berätta för någon om du inte mår bra. Berätta för precis så få eller många du vill. Men berätta för någon, vem som helst. Ta dig inte igenom kampen på egen hand. jag lovar, det hjälper att prata om det. Och hjälp finns, även om man på förhand inte vet var den kommer komma ifrån.
Som jag nyss skrev så har jag fått hjälp från människor jag inte ens visste fanns. Som hör av sig för att stötta. Så bra är fortfarande människan, även om det kan vara svårt att minnas det ibland när vi i media läser om allt hemskt vi gör mot varandra.

 

Kom ihåg, vi söker hjälp och pratar utan oro om brutna ben, det borde vara precis lika självklart att söka hjälp och prata högt om ett brutet psyke eller självförtroende.

 

Det är så många av oss, vi är överallt, och jag tror utan tvekan att vi alla har varandras ryggar bara vi får veta vad som händer i varandras liv.

Det har funkat för mig, hjälpen har kommit. Den kommer komma till dig också. Jag lovar.

 

Med det sagt tänkte jag avsluta det här inlägget med att gå tillbaka till starten på det. Natten jag i desperation skrev ut varje liten detalj om hur dåligt jag mådde just då.

Natten min motivation var som lägst, då det här livet bara kändes orättvist, kallt, mörkt, förjävligt, hopplöst, you name it.

Idag har det gått 16 månader sen jag kände alla de känslorna. Och här sitter jag trots det, i ett hotellrum i Colombia och skriver det här inlägget. Och vet ni?

Jag mår bra idag. Jag gör verkligen det.

 

Jag har många bitar kvar. Jag har sorg och frustration kvar. Dom delarna finns kvar, det kommer dom ju alltid göra. Men delarna av glädje, hopp och styrka har tagit över. Det är dom delarna som kontrollerar mig idag, inte dom andra. Inte dom mörka delarna som tog över mig och mina tankar till en början. Tankarna att livet aldrig kommer bli bra igen är borta sen länge. För mitt liv är bra. Jag har ett bra liv. Jag har så sjukt mycket att leva för. 

Vart jag vill komma med det här är att jag känner att jag nu äntligen kan förmedla till er som går igenom något liknande som jag gjort, att livet inte alltid kommer vara som det är när det är som värst. Jag vill verkligen att ni lyssnar på det. Ta till er det.
Det kommer ta lång tid, det kommer finnas stunder där man inte tror att det är möjligt. Men jag känner att jag nu kan ha självförtroende nog att säga att jag har klarat det här. Och det kan du också.

 

Ni vet när något riktigt hemskt händer, och i försök att trösta och muntra upp säger någon till er att "allt kommer bli bra igen?". Och allt ni vill är att slå dom i ansiktet för hur dum den meningen låter när man är mitt inne i sorgen? Hur den kommer på tok för tidigt, och hur den framstår som att personen verkligen inte förstår ett skit?

Men trots det fortsätter den komma? Alla säger ju så, varje gång nått händer känns det som. Även de som hatar att höra den verkar säga det när de är de som ska trösta?

 

Jag tror anledningen är för att det är sant.

 

Om ni inte tror det till en början. Ta det från mig, som har förlorat en syster och en mamma. Som har varit så obeskrivligt förstörd och söndersliten när saker var som värst.Jag skulle säga samma sak till er om ni behövde höra det. Så till er som känner igen er, till er som läser det här och mår som jag gjorde när allt det här började:

 

Allt kommer blir bra igen. Jag lovar.