simonsundberg.blogg.se

Jag har en sån vilja att hålla den här bloggen vid liv. Jag loggar in så ofta för att skriva ner mina tankar men har ofta svårt att känna mig nöjd med det jag lyckas få fram. Det var så annorlunda förut när allt var nytt och det fanns så otroligt många tankar och känslor som var specifika för allt som hade hänt. Nu, när det snart gått fyra år sen mamma gick bort har såklart många av de känslorna sen länge svalnat av. Jag, Johanna och Pappa har gått vidare med livet sen länge. Visserligen med en konstant saknad efter henne och Elin. Men vi har gått vidare, och allt har gått så bra det bara hade kunnat gå.

 

Ibland tänker jag att jag nog har skrivit mitt sista inlägg här. Att det inte finns någon idé att försöka tvinga fram något som inte kommer naturligt. Men viljan har alltid funnits kvar då jag så konstant omges av tankar kring livet. Jag är troligtvis världens mest sentimentala människa vilket gör att jag så ofta tänker tillbaka på mitt liv och allt som hänt. Jag tänker inte lika ofta på specifika händelser, men jag påminner mig själv nästan varje dag om hur osannolikt allt har varit. Min systers död, och livet efter det. Mammas död, och livet efter det. Skildringen mellan tanken på hur livet skulle bli i början på båda dessa tragedier i förhållande till hur allt faktiskt har blivit.

 

Idag är jag väldigt sällan ledsen. Jag tänker ofta på att jag hade velat prata med mamma om saker som händer i mitt liv. Jag önskar att hon hade kunnat komma hit till Linköping och styra upp min lägenhet och att jag skulle få ta emot hennes samtal varje vecka för att hålla sig uppdaterad om vad som händer i mitt liv och om hur mitt plugg går. Jag vet ju att hon hade gjort den typen av saker. Jag hade velat se henne i rollen som Mormor till Nora och Elvira och vara precis sådär bra på det som jag vet att hon hade varit. Jag hade velat så många saker. Men jag blir sällan ledsen när jag tänker på det.

 

Jag ser tillbaka på mitt liv med så obeskrivligt stor tacksamhet, stolthet och glädje. Jag älskar att leva, och jag älskar mitt liv. Jag hade länge en tanke att jag efter allt som hänt skulle kunna tänka mig att jobba med något som har med döden att göra. Jag kände, och känner fortfarande att jag är en av dom som haft turen och hjälpen som krävts för att kunna må bra igen. Och jag har alltid tyckt att det vore så otroligt givande att i framtiden hjälpa andra att ta sig tillbaka från liknande erfarenheter. Exakt hur det skulle gå till vet jag inte. Men som ett exempel minns jag hur otroligt inspirerad jag var av kvinnan från begravningsbyrån Fonus som kom hem till oss bara dagar efter att mamma dog. Hon gjorde det så otroligt skickligt. Bara några få dagar innan hon kom hem till oss hade allt varit precis som vanligt där hemma, vi var en stor fin lycklig familj. Spola fram tiden bara några dagar så satt vi nu vid samma bord vi suttit vid som en familj mammas sista kväll vid livet. Men denna gång diskuterades inte längre jobb, resor, träning eller något annat familjärt. Nu satt vi plötsligt och diskuterade vilken typ av kista vi skulle ha på begravningen, vilka blommor som skulle dekorera kyrkan och vilka låtar som skulle spelas till hennes minne. Hon satt ju nyss där. Allt var ju som vanligt. Och nu det här? Nu dessa val som ändå är så betydelsefulla, så viktiga, men som inte gick att förstå att de faktiskt behövde göras. Val vi inte var redo att ta. Ändå lyckades hon göra det så bra, hon som hade ansvar att gå igenom allt detta med oss. Hon visade ett lugn, en trygghet, och en förståelse som inspirerade mig något otroligt. Jag personligen kan knappt föreställa mig något svårare än att sitta med en familj som är i en sådan djup chock och försöka gå igenom alla de detaljer som krävs för att få till en värdig begravning. Men på något sätt lyckades hon. Hon visade aldrig att det var jobbigt för henne, väl medveten om att det var mycket värre för oss. Istället visade hon upp en värme och trygghet som jag tror att vi verkligen behövde. Vi lyckades till slut komma fram till alla detaljer som krävdes för att ge Mamma den begravningen hon förtjänade. Efter den dagen var hennes jobb att ta över allt ansvar, så vi slapp tänka på det.

 

Det var så fantastiskt inspirerande för mig. Tänk att en person väljer att jobba med det här. Att behöva sitta i möten som det hon satt i med oss. Hålla ihop och vara förstående, och sedan ta över ansvaret för att inte familjen längre ska behöva tänka på det. Jag är så tacksam för det. Jag är så tacksam för att vi slapp mer än den där eftermiddagen, att det finns möjlighet att lägga det i andras händer och känna sig trygg med det. Det gav oss verkligen en möjlighet att fokusera på oss själva istället den där första, vidriga månaden. Och det behövdes nog.

 

Jag har tänkt på henne en del. Jag tänkte länge efter att jag var tillbaka på mina fötter igen att jag i framtiden ska jobba med samma sak som henne. Att jag skulle vilja vara en sån som tar över den typen av börda från sörjande familjer. För nu visste jag ju hur mycket det hade hjälpt oss.

 

Så blev det naturligtvis inte. Jag sitter ju här i Linköping nu och har snart bara ett år kvar på fysioterapeututbildningen. Och det är ju inom ramarna för att hjälpa människor det med. Just nu känns det bra även om mitt framtida yrke fokuserar mer på fysiska än psykiska aspekter. Någon gång vill jag dock komma tillbaka till de framtidsmål jag levt med sen mamma dog. Jag vill hjälpa människor och familjer som gick igenom det som hänt min familj två gånger om nu. Jag känner att jag sitter på en plattform där jag har möjlighet att inspirera och hjälpa till. Nån gång hoppas jag lista ut hur jag ska gå tillväga för att lyckas genomföra detta. Jag har drömt mig bort till tanken av att någon dag få ihop tillräckligt många ord för att skriva en bok eller skicka in ett bidrag som folkets röst i Sommar i P1. Men just nu nöjer jag mig med den här bloggen.

 

Jag hoppas på att fortsätta hitta motivationen till att skriva här.

Jag hoppas kunna göra det här till den där plattformen dit folk kan hitta och läsa mina erfarenheter.

Jag hoppas folk kan hitta hit och känna att dom inte är ensamma i sin sorg.

Jag hoppas dom kikar in här och tänker att det är okej att fortfarande må dåligt och känna sorg flera år efter att något sånt här inträffat.

Och främst av allt, verkligen överst på min lista, hoppas jag att någon som läser det här som går igenom sorg lyckas komma till insikten att allt kommer bli okej igen. Hur ont det än gör just nu och vad som än har hänt, så kommer livet kunna bli bra igen. För det har det verkligen för mig.