simonsundberg.blogg.se

 

2015 var året som startade kort efter mammas död.
Året vi skulle bearbeta allt det här.
Året vi ofrivilligt fick nya liv.

Året av saknad.

Av frustration.

Av sorg.

 

Året jag på riktigt märkte att jag inte längre hade en mamma vid min sida.

 

Jäklar vad det börjar kännas. Vad det börjar tära på krafterna.

 

Imorgon ska jag upp tidigt och jobba igen. Men jag kom in på de här tankarna precis när jag skulle sova. Att det faktiskt är nyår i övermorgon, och helt plötsligt kom hela det här året tillbaka på ett typiskt klyschigt, filmiskt sätt.

 

Så nu vänder jag mig återigen till den här bloggen och spyr ut lite känslor igen. Som ni börjar märka är jag rätt upprepande vid det här laget, jag känner att jag har svårt att kontrollera den delen. Men det får bli som det blir med det.

 

Jag har lärt mig mycket i år. Det har jag faktiskt. Återigen har det liksom krävts att man bara lär sig hantera allt som pågår. Någon gång fick man intala sig att det spelar ingen roll hur orättvist det kan kännas, det är så det är just nu.

Det blev dags att rycka upp sig. Vare sig det kändes som om det var läge för det eller inte.

 

Jag har inte riktigt förstått mig på mitt egna sätt att sörja mamma på. Jag kan inte ens komma ihåg senaste gången jag grät över hennes död.

Medan Johanna och Pappa mer har gett uttryck för sin smärta har min fastnat mer på insidan. Det känner jag av ibland, att det förändrat mig till viss del. Hur frustrerad jag kan bli, hur orolig jag blivit och hur jag kan övertolka situationer så totalt.

Jag har ofta tyckt att jag borde känna mer än vad jag gör, men jag har snabbt insett att det i sig är sättet jag valt att hantera det här på. Jag började tidigt gå ut och festa, umgås med vänner och jobba precis som vanligt. Jag tänker ofta att människor nog ställt sig rätt frågande till den delen. Men det har väl också varit mitt egna sätt att rymma ifrån vissa av de mörkare tankarna.

Så snabbt jag kände mig stark nog höjde jag huvudet, började ta steg framåt, och när jag väl fick upp farten igen vägrade jag stanna upp. Jag hade ett sånt otroligt fast mål att jag skulle klara det här. Att vi alla skulle klara det här.

Jag visste ju, som jag skrev senast, att man faktiskt gör det.

Så nu skulle jag bara göra det.

 

Jag har ingen aning om ifall det faktiskt var en fördel att veta allt det jag redan visste om döden efter det att mamma dog. Ibland tänker jag att det var bra med någon slags rutin och lärdom, att chocken skulle bli lättare att hantera. Att jag skulle veta bättre nu hur det funkar rent praktiskt.

Sen tänker jag ibland att just det där lilla facitet jag satt på var som ett facit till ett helt annat prov.

Mammas död är, och har aldrig varit samma situation som Elins död. Dom är två olika människor. Och det är jag med, med tanke på att jag bara var ett barn när Elin dog.

 

Kanske har jag tänkt lite fel i mitt bearbetande när jag försökt ta lärdom från hur det var förra gången. Kanske har jag försökt tackla det här på fel sätt. Kanske är det anledningen till att jag nu känner mig så orimligt sliten.

Kanske är det ytterligare en lärdom i sig.

 

Jag är rädd för att mamma ska glömmas bort. Det är jag faktiskt. Även om jag innerst inne vet att alla som brydde sig om henne aldrig kommer glömma sin egen relation till henne.

Jag tror hon lämnat permanenta avtryck hos många av oss.

Men det är ju ändå något skrämmande kring hur livet går vidare. Samtidigt som det självklart är så fruktansvärt viktigt och behövligt så är det skrämmande när jag tänker på det.

 

Jag vill inte att vi slutar prata om henne. Jag vill inte att vi bara ska minnas henne för att hon inte längre finns här. Jag vill att vi ska prata om tiden hon var med. När hon likt oss fick vara här.

Jag vill att vi runt middagsbordet ska prata om hennes humor. Jag vill att vi ska nämna hennes envishet och hennes sympatiska personlighet.

Det har hon förtjänat. Hon är ju fortfarande en person i våra liv, hon är bara inte här längre.

 

När Nora växer upp ska hennes mormor vara en person i hennes liv, inte ett namn på en gravsten.

 

Jag ska berätta för henne om gången i Miami när hennes mormor beställde in drinkar som knockade hennes morfar, morbror och pappa totalt.

Jag ska berätta för henne hur hennes mormor en gång höll ett tal till hennes morfar som rörde en hel lokal fylld av människor till tårar.

Jag ska berätta om hennes mormors fullkomligt uteblivna atletiska talanger.

Jag ska berätta om alla gånger hon hjälpt mig. Alla gånger hon gett mig styrka. Alla gånger hon sagt precis rätt saker. 

Jag ska berätta att hennes mormor inte behöver vara här för att älska henne. Att det är det mest självklara någonsin ändå.

 

Nu checkar jag ut för i år. Men med tanke på att jag sitter här och fortfarande känner av ett behov av att skriva känns det rätt självklart att jag kommer fortsätta även nästa år.

 

Kanske kan det vara lite annorlunda då? Kanske kan det släppa lite nu. Kanske kan 2016 bli ett bättre år? 

 

Jag vet inte om det funkar så. Om nyår är den där nytändningen som så många hoppas på. Men satan vad det skulle behövas nu.

 

Hursom kämpar jag på. Det blir ett 2016, 2017, 2018 och förhoppningsvis många efter det. Och jag ser fram emot det.

 

Till er som läser, er som skriver, er som stöttar. Jäklar vad ni hjälpt i år, ni har varit till sån fantastiskt stor hjälp. Jag hoppas ni alla får ett fantastiskt gott nytt år!