simonsundberg.blogg.se

Mamma är överallt i denna lägenhet. Det är bara hon själv som fattas.

 

Tiden börjar verkligen gå nu. Snart har det gått hela tre månader. Våra liv är tillbaka till den vardagen jag beskrev i mitt senaste inlägg. Men här hemma, här i vår lägenhet, här har tiden stått stilla.

Hur är det egentligen meningen att man ska gå vidare efter en sån här sak? Självklart skulle vi kunna börja ta tag i denna lägenhet, snabbspola fram även den till hur saker egentligen ligger till just nu. Mamma kommer ju inte gå upp och sätta på sig jeansen i fotöljen bredvid sängen imorgon. Hon kommer inte sätta på sig vinterskorna och låsa upp cykeln för att åka till jobbet. 

Men vill vi verkligen det? Vill vi sudda bort henne från den lägenhet vi bott tillsammans i under alla dessa år?

Vi som knappt förstått att hon är borta. Vi kan inte bara ta bort henne på det sättet. Men samtidigt är det svårt att inte ställa sig dessa frågor när den sorgliga och tomma stämningen hemma hos oss är mer påtaglig än någonsin. Hur svårt det än är att se alla hennes saker ligga runtom vår lägenhet som om hon fortfarande levde i den så är tanken på att radera ut henne totalt härifrån ännu svårare.

 

Vad ska man göra egentligen?

 

Just nu finns det två väldigt tydliga versioner av mig. Det finns den Simon som går på stan, träffar vänner och bekanta, den som jobbar på SF och den som för omvärlden förmodligen ser ut att vara väldigt okej med tanke på hur saker ligger till.

Sen finns det den Simon som kommer hem och känner att livet just nu är väldigt, väldigt svårt. En version som framförallt Pappa och Amanda får se mycket av. Även andra nära vänner när jag väl känner för det.

För det är just det. Ibland känner jag inte för att prata om allt, för att vara för ledsen. Det är då den första Simon kommer fram. Det handlar inte om förnekelse eller en undertryckt depression. Det handlar om att överleva, om att kunna skratta och se ut som en helt normal ungdom. I mitt fall behövs båda två av dessa versioner, speciellt då jag känner att jag just nu kanske mår sämre än jag någonsin gjort förut, speciellt då känns det fantastiskt att jag kan ha dagar och tillfällen där jag förvånandsvärt bra lyckas släppa på allt som är så jobbigt.

 

Jag tänker just nu väldigt mycket tillbaka på de senaste åren av mitt liv. Hur bra livet har varit sen jag tog studenten. Skolan var äntligen slut, jag träffade Amanda, jag fick ett jobb som jag redan från början tyckte väldigt mycket om, jag åkte iväg på en fantastisk resa till Asien i flera månader och hann även med en underbar resa till USA med hela familjen.

Jag minns att jag under den perioden tänkte att "äntligen, äntligen har jag inga problem i mitt liv. Äntligen mår jag så otroligt bra."

På Elins dödsdag den fjortonde maj 2014 hade det nu gått tio år sen hon dog. Jag befann mig i Indonesien och la den dagen ut en bild på Instagram där jag för första gången sen hon dog kunde lägga upp något positvit på just den dagen. Jag la inte ut en text om min sorg kring det som drabbat oss, utan la snarare vikt på hur tacksam jag var över mitt liv. Hur fantastiskt det är att man faktiskt kan förlora en syster men fortfarande i framtiden kunna må så bra som jag gjorde just då. Jag var så tacksam.  

Jag minns verkligen det så himla väl. Känslan när jag satt och skrev den texten. Det var inte att det tog tio år för mig att säga att jag var okej, eller ens att jag mådde bra. Det kunde jag säga långt innan. Det var det faktum att jag insåg att trots allt skit jag och vi gått igenom så såg jag tillbaka på mitt liv och tänkte att, helvete, mitt liv har ju varit helt enormt bra.

Det kändes stort. Och det kändes som nått jag var värd.

 

 

Lite över åtta månader fick jag leva med den insikten. Det var vad jag fick. Efter allt slit för att ta sig så långt, för att säga och framförallt känna just vad jag gjorde då. Nått jag aldrig trodde skulle hända efter att Elin dog. Verkligen aldrig. Dit tog jag mig, så bra hade jag klarat mig. Bättre än jag någonsin trodde.

 

Nu är jag tillbaka på ruta ett. Om ruta ett ens räcker för att förklara hur mycket det känns som jag bara ramlat rakt ner efter allt klättrande jag har gjort under en så otrolig stor del av mitt liv.

 

Var inte oroliga för mig. Var inte oroliga för min familj. Bli inte rädda när jag skriver så mörkt som jag just nu gör. Jag är inte orolig för mig själv. Jag är inte orolig för min familj.

Vi mår inte bra just nu, ingen av oss. Det är en period vi måste ta oss igenom. Vi vet att vi har ett obeskrivligt jobbigt år framför oss. Men jag kan lova er alla en sak: Vi är just nu så långt ner vi bara kan komma, både som individer och som familj. Med andra ord har vi bara ett håll att gå när vi väl känner att vi orkar börja kämpa igen.

 

Uppåt.