simonsundberg.blogg.se

Det är verkligen osannolikt hur mycket som händer när en människa dör. Hur många delar av ens liv som faktiskt påverkas. Jag tänker tillbaka till hur mitt liv såg ut för bara fyra månader sen innan Mamma dog. Det känns som ett helt annat universum. Det är som om allt har nollställts och som att jag ser tillbaks på en helt annan människa, familj och omvärld.

Det handlar inte bara om att bearbeta en sorg eller saknad. Man måste kämpa för alla de som påverkas av den. Man måste lyckas hitta en ny, om än tillfällig, variant på de relationer som tidigare i livet varit väldigt vanliga och simpla. Man måste lyckas hitta ett alternativ på allt det där som en gång var så självklart, så simpelt, till något som funkar med hur livet ser ut för tillfället. 

 

Just nu är livet en berg-och dalbana utan dess like. Jag går från hopp till förtvivlan flera gånger varje dag. Mina grundtankar är, och har i mitt liv alltid varit ganska positiva. Jag försöker tänka att jag klarar det här väldigt bra ändå. Jag har så mycket bra omkring mig. Ett bra jobb, fantastiska människor, ett obeskrivlig band till en älskad familj. Så mycket att leva för.

Andra dagar tänker jag att jag ljuger för mig själv. Att jag kanske inte alls klarar det här så bra som jag försöker uppmuntra mig själv till att jag gör. Under dessa dagar påminns jag om hur oförutsägbart livet är. Jag tänker under mina mörkaste stunder att när vi väl tar oss upp igen så stoppar ingenting allt från att rasa ner igen. Elin mådde ju bra en timme innan hon dog? Mamma var ju piggare än någonsin timmarna innan hennes hjärtinfarkt?

Hur ska sådana tankar någonsin kunna tänkas bort, med två så otroligt mörka facit förevigt inprintade i våra tankar?

 

Hur ska jag någonsin igen kunna lita på att alla älskade människor i mitt liv går säkra?

 

Som ni märker är frågorna många. Som ni märker är det kanske ingen större skillnad på detta inlägg jämfört med de tidigare jag skrivit. Men det är väl lite av poängen med det här. Jag ställer frågorna jag vet att jag aldrig kommer kunna få ett svar på till en dataskärm, bara för att faktiskt få fråga dom. Jag upprepar mig för att lufta alla dessa tankar som inte ens för en sekund verkar vilja lämna mitt huvud.

 

Jag har så länge nu varit så otroligt arg och frustrerad på den här världen. Hur saker funkar. Varje gång jag analyserar det som hände Mamma blir jag frustrerad. Jag förstår ju inte vad det var som hände henne. Jag förstår inte vart den här infarkten kom ifrån och verkligen inte varför det hände just henne.

Sen öppnar jag ögonen och kollar mig omkring. Jag läser och lyssnar på hur världen verkligen ser ut idag. För mig och mina närmsta är det som inträffat vår familj en otroligt stor sak. Det är hela vår värld.

Kollar man till hela världen, är vårt liv just nu som vilken annan dag som helst. Människor dör varje dag. Folk insjuknar, skadas, mår dåligt och mördas precis varje dag. Det är en grym värld med så obeskrivligt mycket ondska och smärta.

Det ger mig ett visst perspektiv.

Mamma dog för tidigt. Minst trettio år för tidigt. Det kommer aldrig sluta göra ont att tänka på det. Den morgonen kommer alltid finnas med mig, vart jag än går.

Jag tycker inte det finns någon egentlig logik i att försöka hitta något att vara tacksam över när det kommer till allt det här. Det har känts som om jag inte är skyldig världen något att vara tacksam över. Men kanske har jag hela tiden tänkt fel kring allt detta?

Med tanke på hur världen ser ut idag, med tanke på hur den ena hemska historien ständigt toppar den andra så kanske jag oftare ska påminna mig om att jag faktiskt fick över tjugo år med mamma, inte för att det är rätt, inte för att man egentligen borde behöva vara tacksam över något som egentligen borde vara en sån självklarhet, utan kanske för att det tyvärr är så världen ser ut idag?

Många människor får inte tiden att dela så många minnen med sin Mamma som jag fått. Vissa får inga tillfällen alls. Vare sig det handlar om en förälder eller någon annan man älskar.

Det kommer inte hjälpa mig för stunden. Jag har fortfarande för mycket sorg, saknad och ilska att bearbeta innan jag till fullo kommer kunna tänka på det sättet. Men det känns som något jag borde klänga fast vid. Det känns logiskt, och lite sorgligt, att börja inse att det är en hänsynslös värld och att jag trots min historia har mer att vara tacksam för än många andra.

 

Tack gud att den bjuder på så otroligt mycket bra också, denna värld, annars skulle jag aldrig orka.

 

Som ni som läser detta ser är till och med mina texter väldigt mycket upp och ner. Jag känner själv när jag skriver hur humöret pendlar fram och tillbaka. Så jag vill passa på att avsluta detta inlägg med två saker.

 

Först och främst vill jag rikta ett stort tack till er som ständigt står vid Pappas sida dag ut och och dag in. Alla ni som ser efter honom. Han är självklart stark på egen hand, och han klarar det här bra. Men det är fortfarande ovärderligt. Han och jag har tappat samma människa, men en med olika roller i våra liv. (Oftast) Och hon har lämnat ett hål här i våra liv som jag har otroligt svårt att täppa till på egen hand.

Jag är fortsatt försiktig med att nämna några namn här på bloggen. Men jag tror ni vet vilka ni är. Det är rörande och vackert, om än inte det minsta förvånande, att se vilka fantastiska vänner Pappa har.

Det är så vanligt när trauman likt dessa sker att stödet finns där som mest första månaden, för att sen successivt börja falla av. Vilket ju faktiskt känns ganska logiskt att det blir så när världen som för ett tag stått still börjar röra sig igen. Men i vårt fall vet jag hur starkt stödet fortfarande är, och kommer vara. Så till er som ständigt finns här för att prata ut, gråta ut och skratta ut med min otroligt fantastiska pappa. Tack. Jag kan inte förklara hur mycket jag uppskattar er.

 

Det andra jag vill få sagt tar mig först tillbaka till Mammas bästa kompis Annas tal på Mammas begravning. Ett tal som var precis sådär starkt och fint det bara kunde bli på en så otroligt tragisk dag. Om jag inte minns helt fel berättade Anna då att hon, såklart, hade väldigt svårt att gå upp och hålla detta tal men att hon tänkte att om Mamma väl hade vart där hade hon sagt nått i stil med att "Kavla upp ärmarna och gör det bara nu för fan." Det var så roligt när hon sa det, för det kändes så otroligt sant. Faktum är att hon sa nått liknande till mig bara månader innan hon dog.

Det var dagen jag efter ett smärtsamt farväl med Amanda skulle resa till Asien på obestämd tid. Skjutsen till Arlanda väntade på vändplatsen samtidigt som jag kände alla känslor snurra runt i mitt huvud med en ologisk fart. Då klev hon in igen, Mamma, likt Anna tänkte sig att hon skulle gjort med henne om hon fanns där inför hennes tal på begravningen.

Hon tog ett fast grepp om mina axlar och sa nått i stil med att jag nu minsann måste rycka upp mig, stänka vatten i mitt ansikte och sen bara åka.

Jag gjorde som hon sa och hade därefter några av de absolut bästa månaderna i mitt liv.

Poängen är att jag inte vet någon som kunde motivera mig, och de omkring sig, som Mamma kunde. När hon sa något lyssnade man och gjorde som hon sa.

 

Så Mamma, eftersom jag vet att du sitter någonstans och läser det här just nu. Troligtvis otroligt trött på hur negativ den här bloggen verkar urarta sig.

Jag lovar, även fast det är svårare att hitta den sortens motivation när du inte är här att ge ordern. snart kommer Jag, Pappa, Johanna, Anna och alla andra av oss som saknar dig så otroligt mycket kavla upp ärmarna, stänka vatten i ansiktet och börja ta tag i det här.

 

Ge oss lite tid bara.

 

Det kommer.