simonsundberg.blogg.se

På lördag är det alla helgons dag. En dag som tillsammans med Halloween präglas av utklädnader, ansiktsmålningar och "bus eller godis".

Men tar man sig till en kyrkogård får man se något helt annat.

Tänk dig tusentals tända ljus som lyser upp kylan och mörkret som annars sätter sin permanenta prägel på kyrkogårdar denna tid på året.

Föreställ dig hundratals människor som samlas på samma ställe, som alla har någon att hedra lite extra just denna helg. Tänk dig en gemensam respekt och förståelse för varandra som knappt går att jämföra med något annat.

Det är utan tvekan något av det vackraste jag vet. Att ta mig till Berthåga Kyrkogård denna dag varje år och hedra Elin. Det har de senaste åren varit så himla bra att känna att just denna dag tillsammans med hennes dödsdag är två dagar då jag tänker jag lite extra på Elin. Det har ju gått så länge nu, jag var ju så liten när hon dog. Det finns ju inte alltför många minnen kvar. Men dessa två dagar lägger jag allt åt sidan och fokuserar på henne. På min syster. Det har alltid känts fint och något jag funnit ett stort värde i.

I år kommer det kännas väldigt annorlunda att se mammas namn på gravstenen också. Men jag vägrar låta det ta bort det vackra med just den kvällen. Det kommer vara svårare att vara där, men det kommer troligtvis kännas som den absolut bästa platsen att befinna sig på. Omringad av människor som vet exakt vad man går igenom, folk som varit igenom det själv någon gång.

 

Jag älskar vad vi människor kan åstadkomma bara genom att hålla ihop. Att man kan känna en trygghet bara genom att stå bredvid människor som också tänker på någon lite extra just denna kväll. Att så många människor kan stå i total tystnad för att respektera alla de som står omkring. Det är så fint. Som en hel kväll av tysta minuter. Allt som hörs är blåsten, allt som syns är de levande ljusen.

 

Jag rekomenderar verkligen er alla att någon gång att besöka en kyrkogård just denna kväll. Det är en otroligt mäktigt upplevelse.

 

En återkommande tanke för mig är vilket fullkomligt osannolikt år det har varit. Från det att mamma dog. Det är så obeskrivligt mycket som gått fel sen dess. Det är så många människor som mått dåligt. Det har varit ett år av orättvisa, sorg och frustration. Jag har konstant letat efter en harmoni i vardagen som aldrig riktigt tycks komma tillbaka på heltid.

Jag känner väldigt få människor som uppriktigt kan säga att de mår helt bra just nu. Och det är så himla tråkigt att det ska vara så. Mina vänner är ju som jag. Vi har ju hela livet framför oss. Varför måste det vara så svårt? Så präglat av smärta innan vi ens börjat våra liv på riktigt?

Fan vi är ju så jävla unga. Det är inte såhär det ska vara.

 

Jag tror vi måste hålla ihop nu. Alla vi som har det svårt. Men jag tror också absolut att vi måste lära oss att ibland också tänka på vad som vore bäst för oss själva. För det är ju inte alltid så lätt att göra det. Att tänka mer själviskt. Men jag tror det är en stor nyckel till att ta sig dit man vill.

 

Om lite mer än ett halvår kommer jag och min goda vän Adrian återigen packa ner våra liv i ryggsäckar och inleda en några månaders lång resa genom Sydamerika. Något vi gjorde i början på 2014, den gången till Asien. Det var några av de roligaste månaderna i mitt liv.
När vi började prata om att göra något liknande igen började jag på direkten tänka på om det verkligen var läge just nu att göra en sån sak.

 

Klarar jag av att lämna pappa själv i vår redan så tomma lägenhet i flera månader?

Klarar jag av att lämna min syster och vår underbara Nora?

Så många mår ju så dåligt just nu, är det inte själviskt av mig att lämna alla dom här människorna?

 

Sen såg jag tillbaka på det här året. Allt som har hänt. Allt mörker. All ångest jag gått igenom. Alla vakna nätter. Allt grubblande kring livet i allmänhet.

Och jag insåg att jag behöver det här. Jag behöver få en paus på riktigt. Jag behöver komma ifrån dendär strukturerade vardagen som jag på direkten eftersträvade då mamma dog. Jag behöver komma ifrån Uppsala ett tag. Det är en stad jag älskar, men det är också en stad där jag inte kan fly undan allt som har hänt här. Jag cyklar förbi fönstret till mammas gamla kontor varje dag när jag är påväg till mitt egna jobb. Och det bränner till lite varje gång jag inte längre på direkten får ett sms där hon frågar om det var jag som cyklade förbi precis, och varför jag inte har mer kläder på mig.

 

Jag behöver tänka på mig själv nu. Annars kommer jag nog gå in i väggen till slut.

 

Det har varit ett tufft beslut att ta just eftersom jag är rädd att verka självisk. Men jag är också ganska stolt över mig själv då jag vet att det är vad som krävs just nu. Att göra det som är rätt är ju inte alltid lätt. Men det är alltid rätt.

 

Jag önskar att det här året tog slut nu. 2015. Jag vill se 2016 som starten på något nytt. Lämna allt det här bakom mig. Jag vill att alla som mår dåligt just nu börjar må bra igen. Det förtjänar vi.

 

Igår blev jag tipsad om att läsa ett blogginlägg skrivet av en tjej som precis blivit av med sin mamma. Det efter att hon några år innan blivit av med sin pappa. Hon, och många andra får gå igenom större parten av sina liv utan någon förälder kvar alls.

När jag hör sånt påminns jag snabbt om att jag faktiskt har så mycket att vara tacksam för. Jag kan hata den här världen för all smärta jag och min familj behövt gå igenom. För att den tagit min mamma och min syster ifrån mig. Jag kan tycker att den är kall och mörk. Jag kan låta ångesten ta över.

Eller så kan jag försöka fokusera på det andra. Det som gör att jag vill vara kvar här. För det vill jag ju verkligen.

Jag är tacksam för att jag fick 21 fantastiska år med min Mamma. Att hon hann sätta sin prägel på mig. Att jag lärt mig så mycket. Jag är så glad över alla minnen jag delar med henne som kommer finnas med mig resten av mitt liv. Jag är tacksam för att ha vuxit upp bland så vettiga värderingar. Jag är så glad för alla skratt jag och mamma hann dela. Och jag är så himla glad att mamma fick vara med och fira min student. Det var den bästa dagen i mitt liv. Jag är så himla glad att hon hann vara en del av den.

Och, jag är så glad att jag har turen att ha en förälder och en syster kvar med mig. Som guidar mig och som jag alltid kan prata med. Efter att ha läst om någon som blivit av med båda sina föräldrar blev det så tydligt att det är något jag aldrig får ta för givet. Jag har ju Pappa och Johanna kvar här. Min fina lilla familj finns faktiskt fortfarande, även om vi är få kvar nu.

 

Jag är 22 år gammal. Jag kan inte vid den här åldern redan tycka att den här världen endast är orättvis och kall. Då kommer jag leva ett liv jag inte vill leva. Jag vill vara glad. Jag kommer vara glad. Jag tänker må bra en dag igen. På min dödsbädd tänker jag minnas vilket fantastiskt liv jag levt.

Det måste finnas hopp, och det gör det ju verkligen. Bara man kommer ihåg att påminna sig om det ibland.