simonsundberg.blogg.se

Jag kommer ihåg första gången jag skrev i den här bloggen. Det var ungefär en månad efter det att Mamma dog. Ikväll har jag suttit och läst igenom mina tidigare inlägg och insett hur mycket det faktiskt har hjälpt mig. Mina inlägg verkligen skriker ut smärta, sorg och ilska på sätt som jag inte lyckats förmedla på andra sätt sen allt det här hände.

Jag är verkligen glad över att ha startat den här bloggen. Det har varit ångestladdat vid många tillfällen. Jag har läst igenom mina inlägg säkert femton gånger innan jag publicerat dom. Jag har funderat mycket på vad folk egentligen tänker om att öppna sig kring så personliga saker för precis alla som jag gjort. Jag har varit orolig för att mina inlägg ska tolkas som ett försök att få uppmärksamhet eller bekräftelse.

Men när jag kommit förbi allt det, när jag läser era kommentarer här och på facebook så känns det som om allt kring den här bloggen bara varit bra.

Det har varit min terapi, mitt sätt att prata ut, mitt sätt att förmedla känslor. Vilket jag vet att jag nämnt flera gånger tidigare, men det känns värt att skriva igen. Det är nått jag verkligen vill rekomendera till er som går igenom tyngre perioder. Skriv av er, eller förmedla er på andra sätt som ni är bekväma med. Hur ni än väljer att gå tillväga, se till att få det gjort. Se till att få ut så mycket ni bara kan. Alltid.

För mig är det verkligen något speciellt med att uttrycka sig i text. Man får tid att tänka efter och sätta fingret exakt på hur saker och ting känts på sistone.
Det har varit svårt att svara de senaste månaderna när folk frågat hur jag mått. Varken "bra", "dåligt" eller "sådär" har ju någonsin varit rätt svar på den frågan, men samtidigt har det inte heller varit logiskt att svara annorlunda när man stöter på någon på stan eller liknande.

Så jag har låtit er veta här, och jag tror att jag i och med det själv har lärt mig förstå hur jag mått. Det har ju faktiskt inte varit lätt för mig själv att förstå, mitt i allt kaos, men när jag väl börjat skriva har det kommit rätt naturligt. Det har blivit ganska tydligt såfort jag börjat skriva.

 

Så jag skulle vilja tacka alla er som på olika sätt givit ert stöd till den här bloggen. Det har varit ganska skrämmande varje gång jag valt att publicera ett inlägg, men efter varje gång har ni fått mig att fortsätta skriva. Och det har hjälpt så himla mycket. Så tack för det, verkligen.

 

Idag har det gått lite mer än tio månader sen mamma dog. Sakta med säkert närmar sig alltså årsdagen. Snart har det där första året gått. Det vi diskuterat så mycket vi i familjen. Året man för första gången i livet gör saker utan mamma.

Det har varit så obegripligt när jag tänker tillbaka på det. Det är det fortfarande. Det är fortfarande en enorm väg att gå, såklart. Men det har ni hört så otroligt mycket om i den här bloggen. Ni har ju stått vid mina sida här på bloggen och följt med i den här processen på något sätt.

Ni vet hur svårt det varit, och hur svårt det här är. Inte bara för att ni läst min blogg, utan för att otroligt många av er gått och går igenom eran egna sorg kring mammas död.

Jag inser verkligen att mamma inte bara lämnade mig, pappa och Johanna. Alla ni andra, mammas övriga familj, alla mammas vänner, ni kollegor på universitetet och precis alla andra som stod henne nära. Jag hoppas ni är okej, jag hoppas ni klarat det här bra och att ni har tagit hand om varandra.

Jag kan tänka mig att jag inte varit den enda de senaste månaderna som känt att jag behövt just mammas hjälp, att just hon hade varit den som hade kunnat ta tag i mig och dra mig ur allt elände. Jag vet hur mycket hon saknats i den processen, att hon var precis den många av oss hade behövt.

 

Samtidigt vill jag verkligen passa på att tacka er. Ni är ju alla en så stor del av att mamma alltid var så glad som hon var. Mamma var ju världens roligaste. Hon var ju så himla glad och god. Så till alla er som gjorde att mammas 51 år på jorden blev så bra som de faktiskt blev, tack. Ni kommer nog aldrig riktigt förstå hur glad och varm jag blir när jag tänker på det. Hon togs för tidigt, påtok för tidigt. Men hon hade iallafall ett bra liv. Så alla ni som känner att ni bidragit till det, ni som delat skratt och vänskap med mamma, ta till er av det här. Ta åt er och känn er stolta.

Jag är så tacksam att hon hade er.

 

Jag har länge velat sprida motivation i den här bloggen. Inte bara långa texter om sorgen, saknaden och smärtan. 

 

Jag tänkte att det var på tiden att jag tar på mig lite av det ansvaret nu, att rikta mig rakt mot alla er som läser det här och som inte känner er tillräckliga just nu. Till er som har det svårt. Som tycker det känns jobbigt att lämna sängen varje morgon och till er som känt igen er i mina tidigare inlägg.

Jag kommer inte kunna skriva några ord här som kommer få er att må bättre. Jag är ju precis som er, trött utmattad och frustrerad.

Men jag är inte slagen, och det är inte ni heller. Varje dag vi fortsätter kämpa, varje litet framsteg vi tar och varje gång vi skrattar och känner ens en liten känsla av glädje så slår vi ju tillbaka mot allt som är så svårt.

Underskatta inte det. Varje dag vi inte ger upp är ännu en dag vi vunnit.