simonsundberg.blogg.se

År 2001 flyttade jag, Pappa, Mamma, Johanna och Elin till Ekeby. Innan dess bodde vi i en trea i sommaro. Men när åren gick och vi barn började växa upp började det bli lite tight att tränga ihop fem personer i en såpass liten lägenhet. Så vi flyttade hit och påbörjade det liv som jag idag minns. Som jag ser tillbaka på.

Den 20 maj 2016 knyter jag och Pappa ihop den säcken och flyttar tillbaka till en trea, den här gången i Rickomberga.

 

Det låter mer dramatiskt än vad det egentligen är. Hade vi alla vuxit upp tillsammans och om alla fortfarande varit vid liv är jag rätt säker på att Mamma och Pappa hursom flyttat till något mindre en vacker dag. Familjen Sundberg hade inte levt ut sina dagar här, och jag, Elin och Johanna hade inte resten av livet åkt tillbaka hit på familjemiddagar.

Men det är svårt att inte se tillbaka på våra femton år här i Ekeby utan att reflektera över hur mycket som hänt här. Hur mycket vi gått igenom sen vi flyttade hit.

 

Jag hade aldrig trott att våra dagar i Ekeby skulle vara räknade såhär snabbt. Även om jag själv varit påväg ut ett tag nu.

För mig har Ekeby varit det perfekta stället att växa upp på. En fotbollsplan precis utanför dörren och nära till skola och stad. För att inte nämna Mårten och Leo som jag vuxit upp med i trakterna och som kommer vara mina vänner för resten av livet.

Men precis som allt annat som hänt så har även den här lilla historien ett slut. Skillnaden i det här fallet är att det inte bara handlar om en lägenhet, en gata eller ett område som jag alltid trivts otroligt bra på.

 

Det här är lägenheten Mamma och Elin varit i. Det är här vi som en familj skapat minnen tillsammans. Det är här kopplingen till dom finns kvar. Att avsluta det kapitlet känns ganska slutgiltigt för mig. Behövligt, men tungt.

 

Efter att ha läst igenom min blogg ett flertal gånger ser jag hur ofta jag pratat om just dessa kapitel som ska avklaras efter mammas död. För mig blir det här det sista av dessa kapitel. Avslutningen på den här boken.

 

Det är inte ett avslut på Mamma. Det är inte slutet på sorgen, saknaden eller minnet. Det här är troligtvis inte mitt sista blogginlägg. Men det är det sista faktiska steget i hela den här röran. Det sista praktiska som finns kvar att ta sig igenom.

 

För mig kändes det självklart från dagen Mamma dog att det här skulle behövas. Hur tar man tillbaka en lägenhet som man kopplar så starkt till allt hemskt som hänt i den?

Om vi går tillbaka till skolbänken och pratar om den klassiska betingningen. Ni vet historien om pojken som man lärde bli rädd för vita möss på grund av de obehagliga ljuden som framkallades varje gång han sträckte sig efter dom? Tillslut räckte det för pojken att endast se mössen för att hans hjärna skulle associera synen till lätena som skrämde honom så mycket. Plötsligt behövdes inte lätena längre framkallas för att han skulle bli rädd, Hjärnan tog hand om den biten åt honom.

Där har ni vår situation här hemma. I alla fall min. Lägenheten jag vuxit upp i och lärt mig älska blev samtidigt till platsen livet varit som absolut mörkast på. Och det var svårt att komma ifrån det mörkret när det grotts in tillräckligt. Jag går in genom dörren varje dag och möts av platsen mamma bars ut på en bår på. Jag kan inte vistas i vardsrummet utan att se bilden av mig och Pappa som försöker få liv i mamma. Där har ni mina möss. Min minnesbild och mina associationer. Min rädsla.

Vi lyckades övervinna hela den biten efter att Elin dog. Men jag och Pappa har inte lyckats med det efter att Mamma dog. Med tanke på att allt utspelades här hemma känns inte det alls konstigt.

Vi har inte lyckats vinna tillbaka den här lägenheten och göra den till vår igen. Vi har inte gjort allt det som Mamma hade önskat att vi gjorde. Vi lagar inte middagar som vi slår oss ned vid bordet och äter, vi städar inte som vi bör och kylskåpet är aldrig så fullt som det brukade vara. Familjekänslan är borta. Även om jag och Pappa inte vill det så är det bara så. Det är något vi inte kan förneka. All kärlek mig och Pappa emellan kan fortfarande inte få tillbaka den känslan som vi tidigare hade som familj när det var fler av oss här.

 

Så om vi kollar igenom dessa kaptiel jag tidigare nämnde. För mig handlar dessa kapitel om början på slutet av det liv som vi en gång visste om. Där varje kapitel är ett välbehövligt steg mot ett avslut. De sakerna som är så tuffa att behöva ta sig igenom, men som bara måste avklaras.
Kapitel som började skrivas efter Mammas död som en start på våra nya liv.

Vi tog oss igenom chocken. Vi tog oss igenom begravningen, uppgivenheten, ilskan. Vi klarade av att återvända till våra vardagar. Vi klarade till och med av att skratta igen. Att ha kul igen.

Men allt det här gjordes på ett sätt där inget längre kändes likadant som tidigare. För faktum är att inget gör det. Det är annorlunda att inte dela livet med Mamma längre. Det skulle aldrig funka att gå tillbaka och leva de liv vi levde tidigare. Våra dagar som fem personer runt middagsbordet i Ekeby är räknade sen länge. Och våra nya liv är ett faktum nu. Vi har precis tagit det steget, vårt sista steg till att sammanfatta hela den här jäkla processen.

 

Vi flyttar härifrån. Vi flyttar till en lägenhet Mamma och Elin aldrig satt sin fot till. Det är ett obeskrivligt stort steg. Kanske till och med det största av alla dessa kapitel vi gått igenom de senaste femton månaderna. Vi måste plötsligt ta tag i alla mammas saker, och Elins också för den delen.

 

Kanske är det här precis pushen vi behöver för att ta oss dit. Kanske hade vi inte kommit till skott med det på samma sätt annars, för att det gör så ont att behöva göra. För att det är så lätt att skjuta upp annars.

 

För mig är det här slutet på våra liv som jag minns dom. Det är dags att starta om på nytt. Vi har en ny lägenhet till våra nya liv och jag tvekar inte för en sekund på att det här är rätt sak att göra.

 

Som jag sa. Det här är inte slutet på Mamma, och det är inte slutet på Elin. Vi tar med dom i minnet till vår nya lägenhet och in i våra nya liv. Vi har ju levt de här nya livet länge nu. Våran lägenhet i Ekeby är bara den sista länken till det som varit, det sista praktiska som finns kvar att hantera. Vi kan inte bo kvar i en lägenhet med så många hemska minnen för sentimentalitetens skull.

 

Faktum är att hur svårt det än känns så är det här ett tecken på att vi nu tillslut klarar av att acceptera våra nya liv som de är idag. För vad har vi för val egentligen?

 

Och jag vill tro att Mamma och Elin ser ner på oss leende och stolta över hur långt vi kommit när vi nu tillslut stänger den här obeskrivligt långa boken, och tillslut går vidare. Jag tror dom är överlyckliga över det avslut som vi nu slutligen får.