,
Hej Nora.
Jag har verkligen ingen aning om hur omodern denna form av kommunikation kommer vara när du är gammal nog för att förstå dess innebörd, men jag hoppas att det finns kvar någonstans i den futuristiska teknologin så att du någon gång kan ta del av det här.
För det känns någonstans som att det finns saker som måste förklaras för dig, om dig, nu. Inte om alla dom där åren när tiden gått och allt är totalt normaliserat i våra liv igen. Det känns som att det här är tiden du måste beskrivas. Mest för att du inte än är gammal nog för att förstå att dina fötter är till för att gå på, men att du ändå redan har räddat hela din familj. Hur coolt är inte det egentligen?
Idag är du ganska exakt sex månader gammal. Det har snart gått ett och ett halvt år sen din Mormor gick bort.
Så länge var det så mörkt efter det. Så tomt. Så ensamt. Så sjukt skrämmande.
Efter det följde månad efter månad av försök att finna motivation igen. Att vilja leva. Att vilja vara glad och komma tillbaka till livet innan hon försvann.
Jag tror att jag, din Mamma och din Morfar hittade ljuspunkter här och där. Men det var svårt att hitta något att hålla fast vid. Dom där bra stunderna kom då och då, men dom var alltid korta och slutade alltför ofta med en känsla av uppgivenhet.
Jag kan bara tala för mig själv. Men för mig kändes våran familj plötsligt så sorglig. Som att vi präglades så fruktansvärt mycket av hur få vi plötsligt var som fanns kvar. Det var fem av oss en gång i tiden, och plötsligt var det bara tre av oss kvar. Två färre att skratta med. Två färre att dela våra historier med. Kvar fanns tre av oss som gjorde vårt bästa, och som älskar varandra obegränsat mycket, men som under en period där hade otroligt svårt att klicka på det sätt vi brukade kunna göra. Tomrummet från din Mormor blev så stort där ett tag att vi hade svårt att umgås på det sättet vi brukade göra tillsammans innan hon dog. Det blev aldrig naturligt på samma sätt. Det tror jag vi alla kände av.
Det var så jäkla mörkt. Så sorgligt, så ensamt, så frustrerande. Och iallafall jag hade sån liten tro där ett tag. För ett tag där kändes det totalt ologiskt att livet skulle bli bra igen. Jag tänkte att din Mormors död skulle prägla vår familj för all framtid. Att vi som familj inte skulle klara av att få det att kännas rätt igen. Att saknaden efter henne skulle ta över.
Sen en dag kom nyheterna om dig. Om att du var påväg.
Det var lite som att allt förändrades den sekunden.
Helt plötsligt såg vi så mycket hopp efter så lång tid utan att riktigt kunna greppa tag om livet igen. Du var som en väckarklocka, en spark i rumpan. Det var dags nu. Dags för oss att rycka upp oss. Vi hade ju ett ansvar plötsligt. Ett liv att uppmärksamma och se efter istället för att endast sörja det som varit.
Du blev den tydligaste symbolen för förändring jag någonsin varit med om. Det var så himla häftigt, och så obeskrivligt betydelsefullt.
Jag kommer aldrig någonsin glömma dagen du föddes. Hur jag fick ett samtal på jobbet mitt i natten om att du var här nu. Hur jag sen inte kunde sova en sekund den natten, för att sen smita förbi läkarna på akademiska som egentligen inte ville ha några besökare där morgonen därpå. Sen såg jag dig ligga där på min systers bröstkorg, och plötsligt visste man bara att allt skulle bli okej igen.
Och det ska du veta. Den tanken trodde jag absolut inte jag skulle tänka så snart bara några månader tidigare.
Jag var så himla orolig för din Mamma när din Mormor gick bort. Idag är all den oron borta, den oron försvann den morgonen. För idag är hon världens finaste, stoltaste Mamma med ett leende på läpparna varje gång hon är med dig. Det är så obeskrivligt fint. Och jag kommer aldrig någonsin kunna tacka dig nog för att du lyckats göra min syster glad igen. Det fanns en tid där i början då jag var väldigt rädd för att det inte skulle kunna bli så igen.
Du blev den första faktorn i våra omskakade liv som hur vi än vred och vände på det inte gick att koppla till något negativt. Och det var precis vad vi behövde.
Vår familj behövde ett nytillskott. Vi behövde en kickstart. Vi behövde få in någon som inte vet om döden, hur snabbt livet kan förändras eller som inte går och tänker att varje sekund verkar kunna vara den sista. Vi behövde räddas. Och plötsligt kom du och tog hand om allt det utan att ens kunna säga ett jäkla ord.
För det kan du inte. Däremot har du precis lärt dig att du har händer och att dom tydligen går att röra på. Och du har lärt dig att sitta rakt utan vår hjälp, även om du ibland tappar balansen vilket tyvärr i princip är omöjligt att inte skratta åt. Du skrattar ofta, du gråter ofta, du spyr ofta och ibland kan du endast som det moderna barn du är lugnas ner av ett färglatt youtube klipp.
Du har ockuperat min instagram till den nivå att du tyvärr inte riktigt är lika intressant bland mina följare längre, jag tror tyvärr de flesta börja tröttna lite på oss. Men så får det vara, för jag kan inte sluta.
Men du,
Om den här texten finns kvar när du är gammal nog för att förstå dig på något av det jag menar:
Du är vår hjälte.
Du är vårt mirakel, och du är lösningen jag aldrig riktigt trodde skulle finnas.
Det känns jäkla viktigt att du förstår det en dag.
Jag kommer alltid ha din rygg, och ingen kille eller tjej kommer tyvärr någonsin vara bra nog för dig. Men det får bli ett samtal för framtiden.
Tack för att du finns hos oss.
Jag älskar dig så obeskrivligt mycket, fina, fina tjej.
