simonsundberg.blogg.se

För några veckor sen möttes jag av nyheten att en vän till mig förlorat en familjmedlem. Utan att veta detaljer kring vad som hänt, så vet jag att det inte var väntat. Att det kom plötsligt. Troligtvis kom det precis sådär brutalt som det som drabbade Mamma för två år sen. Troligtvis är du och din familj idag i samma chock som jag och min familj var i när Mamma gick bort.

Sen jag fick höra det här har jag tänkt otroligt mycket på er. Jag kan tänka själv ibland att jag borde vara expert på hur man som vän bör agera när sånt här händer. Att jag bör veta exakt vad jag ska säga. Men jag har verkligen märkt att det inte funkar så. För faktum är att ord aldrig kommer räcka till när det kommer till sånt här. Det finns inte ord nog för att beskriva hur mycket man kan beklaga en sån sorg som den du och din familj går igenom nu. Jag som tror mig veta vad ni går igenom får nästan enormt svårt att känna att mina ord räcker till för att tränga sig igenom den sorgen.

Med det sagt så vet jag också att det inte spelar någon roll vad folk skriver i det här stadiet. Att man inte tar in ett enormt långt och vackert skrivet meddelande mer än vad man tar in ett simpelt "Jag tänker på dig". Det gör för ont för att ord ska spela någon roll. Vem som hör av sig, och vad man får läsa är sånt som jag själv iallafall inte tog in förrän långt i efterhand. Det var då det började spela roll. Det var då det värmde.

 

Men man vill ju ändå alltid göra sitt absolut bästa för att hjälpa till. För att visa att man bryr sig, och att man finns där. Jag har den senaste tiden därför funderat mycket på om min livssituation gör att jag kan komma med nått annat. Utöver medlidande och stöd.

För två år sen ganska exakt var jag i samma sits som du är nu. Då startade jag den här bloggen med en förhoppning om att det skulle hjälpa mig, men även andra som gått eller går igenom samma. Jag hade alltid en önskan att när jag själv mådde bra igen kunna fortsätta skriva här för att inspirera andra, för att kunna sprida hopp. Att folk ska kunna läsa tankarna från någon som gått igenom exakt samma smärta.

 

Det här inlägget vill jag tillägna dig, din familj och alla andra som går igenom det ni gör just nu.

 

Det här var min väg tillbaka till livet igen.

 

Jag vill börja med att vara tydlig med att jag inser att vi som människor kan tackla våra problem på otroligt olika sätt. Att en process som denna kan ta enormt olika lång tid beroende på hur man är som person. Det här är ingen mall, inget facit, inget rätt och inget fel. Det här var min väg tillbaka, vad som har fungerat för mig. Hjälper det er ens det minsta är det en text som känns värd att skriva.

 

Den första månaden efter att Mamma gick bort är idag endast som en stor dimma. Det var en månad där jag befann mig i ett konstant chocktillstånd. Jag förstod inte vad som hade hänt. Jag grät, jag var arg, jag var trött, jag var förvirrad, jag hade ingen aning om vad det var för dag eller när jag åt sist. Men jag kunde ändå inte förstå vad som hade hänt. Varje gång tanken ens slog mig att hon var död tryckte jag bort den, för det var för oförståeligt för att ta in. Jag levde i som en bubbla där jag hade svårt att se att ena dagen övergick till den andra. Jag förstod knappt att världen fortsatte snurra utanför vår bubbla som präglades av ett sånt mörker.

Mitt i allt detta kaos kom allt praktiskt som behövde tas hand om. Förberedelser inför begravning, gravsättning, alla Mammas ägodelar, räkningar, alla som skulle informeras om att hon inte längre finns. Alla som ville veta hur man mår, alla som ville träffas och alla som ville ta hand om en. Allt kom samtidigt, innan man ens själv fick tid till att förstå vad det var som hade hänt. 

 

Detta, eller iallafall liknande, är vad jag tänker mig att ni går igenom just nu där hemma. Den där tiden innan den absolut första chocken börjar lägga sig är utan tvekan den svåraste perioden i mitt liv. Jag kände mig som ett litet barn som inte hade en aning om vad jag skulle ta mig till längre.

 

Tiden efter det hade jag väldigt svårt med mig själv. Hur jag skulle ta mig an allt. Saker hade börjat lugna sig kring Mammas död. Jag hade på någon nivå börjat förstå vad som hade hänt. Sakta men säkert började jag göra lite av det som livet hade bestått av innan hon gick bort. Jag testade på att jobba igen, jag träffade kompisar lite då och då, jag gick till och med iväg på våran personalfest som ägde rum bara någon månad efter det att hon dött.

Problemet med min väg tillbaka till min vardag var att det alltid kändes bra i stunden att göra saker. Men sen kom jag hem, jag kom till den där lägenheten där allt hände. Där Mamma var med oss så nyligen. Och jag drabbades av sån ångest. Varje gång fick jag dåligt samvete och kände någon form av skam. Jag ville inte ge mig rätten att gå ut och skratta, att må bra såhär tidigt efter att hon dött. Mitt huvud fick mig att känna att det var som ett svek mot Mamma. Att jag inte ens borde vara kapabel till att skratta mitt i allt som hände. 

 

Jag tror det är väldigt vanligt att känna så. Man hamnar i en rutinmässig sorg som man påminns om såfort man inte distraheras av något annat. Typ som att hjärnan frågan en varför man skrattar, när man "egentligen" ska må dåligt? Men det är så fel att det ska behöva vara så.

Idag önskar jag att jag hade berättat om detta för flera, om ångesten jag fick av varje sekund jag inte mådde dåligt där i början. Jag önskar att någon kunnat berätta för mig hur fel jag hade i att tänka så.

 

Så till dig min vän, och till alla er andra. Det absolut första jag skulle vilja säga till er i stadiet ni är i nu är att det är okej att må bra. Det är okej att må bra när ni mår dåligt. Det är verkligen det mest vitala jag lärt mig av allt det här.

Det spelar ingen roll hur tidigt det är. Varje sekund man kan må bra när man mår dåligt är en bra sekund. Varje gång man kan skratta istället för att gråta är ett bra tillfälle. Det är inget man ska ha dåligt samvete över. Det är inget man ska skämmas för. Det finns tillräckligt med stunder man inte alls mår bra på när något sånt här händer.

Ta vara på dom tillfällena du för en gångs skull inte känner endast sorg. Må bra över dom. Det kommer behövas för att orka stå ut.

 

Några månader senare hade jag börjat komma upp på fötterna allt mer igen. Jag började låta mina vänner hjälpa mig mer än jag gjort tidigare. Jag började följa med på saker igen, och jag började jobba allt mer igen. Det var svårt. Speciellt precis innan jag träffade de jag skulle träffa, eller precis innan mina jobbpass började. Några gånger fick jag verkligen tvinga mig själv att göra det jag skulle göra. Men idag är jag väldigt glad för det.

Jag kunde inte fortsätta låta mörkret ta över mig där hemma. Jag hatade ju att vara hemma, men vågade mig under en ganska lång period ändå inte utanför dörren.

 

Att tvinga sig själv göra saker när man mår dåligt kan kännas som en dålig idé. Och självklart ska man inte ta den idén för långt. Men de små sakerna, som att umgås med folk man mår bra av att träffa tror jag verkligen är en sak som är viktigt att testa på precis så ofta det bara går. Att samla på sig allt fler tillfällen som känns positiva när man lever i en så negativ världsbild behöver inte vara samma sak som att leva i förnekelse.

Idag ser jag några av de tillfällen där jag gjorde roliga saker när jag mådde som sämst som viktiga påminnelser. Hur hemskt mitt liv än var just då så var jag kvar här. Jag skulle vara kvar här. Jag hade inget annat val. Att då bli påmind om att det faktiskt finns bra saker kvar, trots det man tappat, var för mig väldigt inspirerande. Det tände något slags hopp för mig. En vilja att i framtiden försöka byta ut mörkret mot ljuset igen. Såfort jag var redo igen.

 

Att skriva en sån här text blir så otroligt sammanfattande. Jag sitter här efter två år och försöker kortfattat berätta om hur jag tog mig från den där första, hemska, omöjliga tiden, till där jag är idag.

Det är, som ni nog kan tänka er, nästintill omöjligt. Jag tänker inte sitta här och säga att det kommer bli lätt. För det är det ju inte. Ni har förlorat någon ni älskar. Någon ni är van vid att ha i era liv. Det kommer ta tid, och vi kommer hantera det väldigt olika.

Men jag vill ändå verkligen ha det sagt, att jag mår bra idag. Och det kommer ni också kunna göra i framtiden.

 

Jag har skrivit om det tidigare. Men jag mår verkligen bra igen. Jag har med hjälp av min familj, mina vänner, och kanske framförallt mig själv lyckats vända på det här. Något jag verkligen inte trodde var möjligt för två år sen.

Låt det ta den tid det tar. Det är okej att må dåligt. Att inte orka. Det får ta precis så lång tid det behöver för just dig. Men när du en dag känner lite mer hopp igen, vilket du kommer, håll fast vid den dagen. Kom ihåg den när mörkret kommer tillbaka igen. För det går ju konstant upp och ner, fram och tillbaka. Men glöm inte bort vem du är, vem du var, och att du faktiskt trots allt finns kvar här. Trots det som hänt. Trots hur du mår just nu.

Du finns kvar, och det kommer du fortsätta göra. 

 

Och jag lovar. En dag kommer du orka bry dig om de värdsliga sakerna igen. Alla dom där sakerna som du idag undrar hur du någonsin orkat brytt dig om när du nu varit med om det värsta.

Ta det från någon som varit där. Någon gång i framtiden. Inte imorgon, inte nästa månad, men någon gång kommer maten börja smaka gott igen, musiken du brukade gilla kommer vara bra igen och en fredag kommer återigen vara mer tilltalande än en måndag. Jag lovar.

 

Jag fann mig själv orka bry mig tillräckligt mycket om en Arsenalmatch igen häromdagen att jag hade sönder ett glas när dom återigen svek mig. Bara en sån sak liksom :)

 

Med det sagt tänder jag ett ljus för dig, för din familj och för den ni förlorat. Jag tänker på er.

Allt kommer bli okej igen. Jag lovar.