simonsundberg.blogg.se

Om bara tre veckor har det nu gått två år sen Mamma dog. Jag minns att jag förra årsdagen satte mig ner för att skriva ett inlägg men att jag inte hade en aning om vad jag skulle skriva. Det var ett sånt där tillfälle där jag kände att det vore logiskt att skriva ett inlägg, men där orden inte riktigt ville komma till mig.

Ikväll var en annorlunda kväll, en sån där då jag plötsligt fick otroligt mycket tid för mig själv, och det är oftast då tankarna kommer. Det är dagar som den här som jag finner den här bloggen så betydelsefull. Då jag kan få ut lite av alla mina funderingar.

Jag kommer troligtvis inte sätta mig ner om tre veckor och skriva något här, men jag skriver ikväll istället. Det går nog att sammanfatta de här två åren redan nu, några veckor i förtid.

 

Idag har varit en typisk sån dag där jag bara plötsligt, utan någon speciell anledning känt mig ganska nere. Jag har varit ledig från jobbet och hade sett fram emot en dag för mig själv. Men så händer något som påminner mig om Mamma, om den morgonen, om livet som det var förut, och plötsligt är det så svårt att vända på allt. Plötsligt känns det så ensamt och läskigt allt.

Jag har en förmåga att spä på känslorna en sån här dag. Jag åkte och satte mig vid hennes och Elins grav, jag tog fram hennes gamla mobil och började läsa igenom våra gamla sms konversationer, jag går igenom albumet med de bilder vi har på mamma. Jag gör det svårare för mig att må bättre en dag som den här. Det kan tyckas vara destruktivt, det är destruktivt. Men jag tycker på något sätt om det. Jag tycker om känslan att känna så mycket igen.

När jag ser tillbaka på det här traumat som varit finner jag det så sjukt hur snabbt jag ställt mig upp på benen. Hur fort jag slutade må dåligt och hur snabbt jag började leva igen. Därför är det skönt med en sån här dag nästan. En dag där jag visar för mig själv att jag inte är nån form av robot som klarar något sånt här utan skråmor. En dag där alla känslor som jag har så svårt att framkalla bara släpps loss. För någonstans vet jag ju att det är något jag bär runt på. 

 

Att jämföra livet idag med hur det var för två år sen är i princip totalt omöjligt. Otroligt få saker är som dom var innan Mamma dog.

Nu ska jag inte påstå att allt har att göra med hennes död. Jag har blivit äldre och det är logiskt att mycket omkring en förändras på två år. Det är säkert många som ser tillbaka på hur deras liv var för två år sen som kan konstatera att deras liv ser otroligt annorlunda ut idag.

Men jäklar, hade någon sagt till mig innan Mamma dog att mitt liv skulle se ut såhär i framtiden hade det känts totalt omöjligt.

De senaste åren har varit så otroligt speciella. Så mycket har varit så mörkt. Jag tror jag måste stanna upp och påminna mig själv om det ibland. Jag har haft inställningen från dag ett att allt kommer bli bra. Att allt ska bli bra. Och det har funkat. Och jag är stolt över det. Men jag har också en farligt hård inställning till mig själv när jag känner mig besviken på vissa egenskaper jag besitter idag.

Jag har ett bekräftelsebehov som jag inte känner igen sen tidigare. Jag är löjligt mån om att alla ska tycka om mig. Jag får snabbt ångest över minsta lilla sak. Jag är plötsligt otroligt dåligt på att vara ensam, och föredrar nästan alltid att jobba över att vara ledig om det inte finns något att göra mina lediga dagar. Självförtroendet vacklar som aldrig förr, även om det troligtvis är något som inte märks utåt.

Men borde inte det här vara ganska logiskt? Borde jag bli besviken på mig själv pga detta? Alla dessa känslor är väl sånna som otroligt många i min ålder känner igen sig i. Är detta ärren jag lämnats med efter att ha förlorat Mamma och Elin känns det som att jag klarat mig otroligt bra. Jag tror att det är viktigt att stanna upp och påminna sig själv om det innan man är för hård mot sig själv.

 

I mitt första inlägg på den här bloggen berättade jag om morgonen mamma dog. Idag insåg jag hur otroligt lite jag tänkt på just den stunden. Troligtvis i något försök att skydda mig själv från de fullkomligt brutala bilder jag får upp i mitt huvud. De bilderna som alltid finns där, men som jag gör mitt bästa för att slippa se framför mig. Ikväll påmindes jag plötsligt av dom av en slump när Pappa kom hem efter att ha tränat och ätit middag med några vänner. Han berättade att han var otroligt illamående, yrslig och spyfärdig. Han la sig i sängen och somnade på direkten. Kvar stod jag med ett huvud som ofrivilligt började snurra på direkten. Alla tre av dessa symptom var något Mamma upplevde stunderna innan hennes hjärtinfarkt tog henne från oss.

Jag såg allt framför mig, exakt samma scenario, bara att det var Pappas ansikte denna gång. Att det var honom jag desperat försökte återuppleva, men att jag var ensam den här gången.

 

Sen satte jag mig ner och insåg att jag måste försöka tänka logiskt i det här. Illamående och yrsel händer alla, det har hänt mig och det har hänt dig. Det innebär inte att man är påväg att få en dödligt hjärtinfarkt.

Efter det hamnade jag här framför datorn och kände att det kanske är dags att skriva lite igen.

 

Ikväll var första gången på väldigt länge som jag för mig själv gick igenom varje sekund av det som hände den morgonen. Och det var nog första gången jag verkligen insåg att jag under dessa snart två år knappt tänkt igenom hela det förloppet. Jag har pratat och skrivit så mycket om livet efter hennes död. Men kanske är det dags att skriva lite om min egen relation till tiden innan, och hur allt tog slut? Ett stycke endast för mig själv, som inte kommer hjälpa någon annan, men som kanske behövs för egen del. Jag tänkte ge det en chans ikväll. Mer utlämnande än så här kommer det nog inte bli i den här bloggen igen.

 

För två år sen hade jag en Mamma vid liv. Hon som mådde så bra. Hon som alla älskade. Hon som jag kunde prata om allt med. Hur genant, obekvämt eller ungdomligt det än var från min sida hade hon en otrolig förmåga att få mig att känna mig bekväm med att prata om vad som helst med henne. Vi hade en relation som jag tror är ganska sällsynt när det kommer till mor-och-son relationer.

Sen togs allt det här ifrån mig. På det mest brutala, skoningslösa och nedbrytande sätt man kan tänka sig.

 

Efter en fantastisk weekend i Prag med mina bästa vänner kom jag hem till en av Mammas patenterade tvåarmade, hårda kramar i dörröppningen. Pappa var där, Johanna var där och Magnus var där. Mamma var på topp, som alltid när familjen var samlad. Det var farsdag, och alla var med. Vi åt gott, drack vin, pratade och skrattade länge. Det var en otroligt fin kväll som jag vet var den perfekta avslutningen för Mammas liv på jorden. En kväll jag uppskattar än idag.

Följde man Mamma på instagram som hon precis hade lärt sig kunde man hitta hennes uppdatering i flödet den kvällen:

 

 

Allt var så bra. Det var vår familj i sitt esse. Den där familjen som förlorat en dotter/syster men som mådde så bra igen.
Sen går vi och lägger oss, och Mamma vaknar aldrig igen.

 

Följande morgon vaknar inte Mamma. Jag däremot vaknar av att Pappa desperat kommer in till mig. Skrikandes. Gråtandes.

 

"Något är fel med Mamma."

 

Vad som hände de kommande minutrarna har jag knappt tänkt på sen jag skrev om det cirka tre veckor efter hennes död i mitt första inlägg här. Men som nästlades fast i mitt huvud ikväll helt plötsligt.

 

Det tog ungefär en sekund efter det att jag såg Mammas ansikte som jag förstod var som hade hänt. Efter att ha sett min systers lik tio år tidigare var det en syn som inte gick att ta miste på vid en andra åsyn. De tomma ögonen, den något öppna munnen. Jag visste det på direkten. Men jag förstod det inte.

Jag bad henne vakna, skrek åt henne. Skrek åt Pappa. Sprang till telefonen och skrek på ambulansen. Jag och Pappa turades om med att försöka återuppliva henne med hjärt-och-lung räddning. Jag minns att jag vid varje tryck hade känslan av att kanske, kanske om jag gör det här på precis rätt sätt kanske hon vaknar igen. Men hur gör man? Gör jag fel?

Rädsla. Rädsla. Rädsla. Så. Mycket. Rädsla.

 

Men det funkade inte. Och det spelade ingen roll. När jag sprang ut i spöregnet iförd endast ett par shorts för att få de två ambulanserna att hitta till rätt lägenhet var hon borta sen länge. En insikt som bekräftades när läkarna kom in till oss och inte ens påbörjade något försök till sjukvård. Det var över.

 

Jag låg och sov. Jag hade ingen aning om att Mamma hade dött i rummet intill. Jag väcktes, gick igenom de mest traumatiska minutrarna i mitt liv, och några timmar senare rullades Mamma ut i en liksäck framför våra ögon.

 

Älskade Mamma. Vad fan hände?

 

Den här morgonen skedde för snart två år sen. Idag är en av få tillfällen på väldigt länge som jag går igenom den. Det tar tid att hantera saker som man inte vill tänka på. Som man är rädd för. Jag ryser varje gång jag tänker på den morgonen. Men det är dags att börja göra det nu ,och att skriva om det har som alltid tidigare hjälpt mig väldigt mycket.

 

Två år kan kännas som en lång tid. Det är ju en ganska lång tid. Det är logiskt att vi som familj och som individer har kommit långt sen dess. Självklart har vi tagit oss otroligt långt sen den morgonen. Allt annat vore konstigt. Men sen läser jag det jag precis skrev. Jag tänker på den morgonen. På hur jävla brutalt det verkligen var. Och jag blir så stolt över hur långt vi tagit oss. Och att det finns noll logik i att ifrågasätta att ett fåtal saker i livet har förändrats åt det sämre hållet efter allt det här. Jag kan leva med att vara dålig på att vara ensam, att känna ett bekräftelsebehov, att känna en oro när Pappa kommer hem med illamående och yrsel, att lätt uppleva ångest. Det känns som ett lågt pris att betala när man kollar på saker i ett större perspektiv. 

 

Jag är så stolt över oss. Över Pappa, över Johanna, över mig. Satan så vi kämpat. Så vi behövt kämpa. Efter Elins död, efter Mammas död. Efter bilderna vi samlat ihop genom åren. Efter att ha sett det vi sett. Efter att ha chockats så totalt vid två tillfällen, efter att ha klarat oss igenom två begravningar. Efter att idag endast kunna besöka dessa två vid deras gravsten.

 

När jag tänker tillbaka på den morgonen tänker jag att det fan inte vore helt ologiskt om vi aldrig orkat resa oss igen. Så brutalt var det.

Men här är vi. Glada, starka, stolta och tillbaka på benen. Positiva till våra nya liv. Kvar på jorden, starkare än någonsin.
Vi har säkert alla en bit kvar att ta oss. Men jäklar så långt vi kommit.

 

Jag hoppas du ser oss Mamma, jag hoppas du ser oss Elin. Och jag hoppas att ni är stolta.

 

Det har varit två långa år. Vi saknar er.