10/12-2017
Nu har det snart gått ett år sen jag skrev här sist. Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag kom av mig så totalt. Jag har efter varje inlägg tyckt det känts väldigt skönt att lätta på sinnet lite och har fått sån fantastisk respons från så många människor. Det har alltid varit givande för mig så jag vet inte riktigt varför jag slutade så abrupt. Jag har under året försökt skriva vid några tillfällen, men aldrig riktigt vetat vad jag velat få ut av ett nytt inlägg. Jag startade ju den här bloggen för att skriva om mamma, men nu har det ju gått mer än tre år sen hon dog. Jag har skrivit så mycket att jag vid de tillfällena jag försökt skriva ett nytt inlägg inte riktigt vetat vad mer som finns att skriva. Men samtidigt har behovet funnits där någonstans.
Nu har det snart gått ett år sen jag lämnade Uppsala bakom mig och flyttade till Linköping för att börja fysioterapeututbildningen. Det har varit en speciell omställning från de två sista åren i Uppsala efter mammas död. Jag tror det varit väldigt behövligt efter det att livet i Uppsala konstant påminde mig om både Elins och Mammas död och hur situationen i vår familj förändrats på ett så brutalt sätt. Jag behövde nog komma till en ny stad och ett helt nytt liv för att börja om på nytt lite. Jag kände att jag stod och trampade mycket på slutet i Uppsala och att jag inte riktigt hittat samma stabilitet i livet igen som Pappa och Johanna lyckats göra.
Flytten hit har varit otroligt positiv på många sätt. Jag lever ett mer självständigt liv och påbörjade nått nytt kring personer jag aldrig träffat förut och som inte haft en aning om min historia. Troligtvis har det påverkat mitt skrivande också då jag i princip aldrig pratar med någon här om allt som hänt, vilket känns väldigt logiskt, och vilket gjort att den här bloggen glömts bort lite. Men jag har alltid tyckt om att skriva och har länge velat hitta tillbaka till det. För det finns ju fortfarande kvällar som den här, då jag tre år efter mammas död sittter och tänker på henne och tycker det känns rätt tungt. Den här terminen har vi pluggat fysiologi och därmed pratat mycket om hjärtats funktion och hjärtsjukdomar vilket innebär att jag nu vet exakt vad som hände när mamma drabbades av sin hjärtinfarkt. Det har varit omöjligt att inte beröras av det även om jag försökt se det som ett tillfälle att förstå mig på vad som egentligen hände lite mer. Varje föreläsning och basgrupp som vi suttit och diskuterat detta har mina tankar slitits ut från rummet och tillbaka till den morgonen, och sen har det stannat kvar i mitt huvud. Jag tror det är därför jag på senaste tiden försökt skriva här, för att jag tänkt på det mer än jag gjort på länge nu.
Av någon anledning har jag nog också dragit mig för att skriva sen jag flytta hit för jag oroat mig lite för hur folk ska reagera på det. Det är ju en sida av mig som i princip ingen här har sett förut. Jag har alltid själv haft förståelse för om folk tycker hela konceptet är dramatiskt, speciellt så här långt i efterhand. Men mina motiv för att skriva har ju aldrig handlat om att folk ska tycka synd om mig. Det har snarare varit ett försök att nå ut till flera som gått eller går igenom liknande. Jag har sen länge tappat räkningen på hur många som sagt till mig att dom aldrig skulle klara det här, att dom inte förstår hur jag kan må så bra som jag gör och att dom aldrig skulle kunna fortsätta om det hänt dom. Dessa kommentarer får mig alltid att vilja skriva här för att jag aldrig håller med om det dom säger.
Jag tänkte också så till en början. Det är klart jag gjorde, och det är klart dessa personer verkligen tänker så. Men det är inte sant.
Efter att Mamma dog var jag djupt, djupt nere under en period. Inget kändes bra längre. Jag ville inte göra något då jag inte såg nån poäng med det längre. Jag tog för givet att livet skulle vara så resten av mitt liv. Att det inte är möjligt att ta sig tillbaka från två familjemedlemmars dödsfall. Men sen gick några veckor. Och några veckor till. Och för varje dag lyckades jag komma tillbaka lite mer. Och sen plötsligt var jag bara tilllbaka igen. Likaså min pappa och min syster. Vi var ju kvar, även om mamma och Elin inte längre är med oss. Det handlar inte om någon speciell styrka. Det handlar mer om att det inte finns något annat val. Det kan låta lite bittert, men med den insikten kom ju också viljan att lyckas vända på allt. Viljan att må bra igen.
Idag har jag en enorm livsglädje och en vilja att fortsätta må bra. Kanske större än jag någonsin haft förut. Jag känner ingen ilska längre, jag ställer inte längre dom där hypotetiska frågorna jag konstant frågade mig själv till en början. Jag undrar inte varför för att jag har listat ut att det inte finns några svar.
Idag är det som finns kvar saknaden. Den kommer finnas kvar resten av mitt liv, det vet jag ju. Jag kommer trots att det gått 3, 10, 40 år och resten av mitt liv kunna bli ledsen när jag tänker på det brutala och orättvisa i allt. Men idag lyckas jag resonera att detta bara innebär att jag haft en enorm tur som haft dom i mitt liv till att börja med. Att jag fått så mycket kärlek som får mig att sakna så mycket.
Till er som läser det här och går igenom nått som liknar det jag gjort. Till er som tänker att ni aldrig kommer klara av det. Idag har det gått tre år sen jag var där ni är nu, och jag mår bättre än jag någonsin gjort förut. Det går att komma hit hur svaga ni än känner er just nu. Och när ni väl är här kommer ni likt mig kunna säga att ni mår bra med stolthet och utan skuldkänslor. För let's face it, det här inlägget är precis det mamma och Elin desperat skulle vilja läsa.
Jag hoppas ni är stolta där uppe, vi saknar er här.
